I did it for teh Lulz

bild-4.png

Det talas mycket om humor just nu. Och om vad som är, respektive inte är, roligt.

På SVT diskuteras Alex Schulmans ölhällande över Niclas Strömstedt i ett underligt avsnitt av Debatt som varvar Viggo Kravatt Cavlings nasala påhejanden och Björn Ranelids orangea ansikte skorrandes haranger om “en Shakespear” och “en Chaplin”. Det rådde så att säga en allmän förfäran över den mänskliga humorns påstådda förfall. Förutom några rödkindade 16-åringar med oklara avsikter så var de flesta ganska överrens i stort, även om man i programformatet naturligtvis måste leverera sina medhåll genom att skrika det i munnen på varandra. Man gormar och gastar, dagens ungdom, hasse-och-tage, kulturdevalvering, semi-kändisar, någon av Birro-bröderna (Sveriges motsvarighet till Baldwin-bröderna: Man vet inte riktigt hur många de är, vad de gör, eller vem av dem som egentligen är mest känd) känner sig mobbad men ändå inte och på goa-gubbar-göteborska förklarar för Alex Schulman att jag-tog-inte-illa-upp-men-jag-skulle-kunnat. Janne Josefsson framstår som distansierad och avvaktande i jämförelse.

Hittills i texten (som ju, vad det verkar, handlar om humor) har jag nämnt ett antal personer. Alex Schulman, Niclas Strömstedt, Viggo Kravatt Cavling, Björn Ranelid, Broder Birro och Janne Josefsson. Vad de har gemensamt, förutom att ingen av dem (möjligtvis undantaget Niclas) är särskilt rolig, är att de är män. Och det där med män och humor, det hänger ju tydligen ihop. Så vi hoppar raskt till nästa paragraf:

På en annan underlig debattavkrok i mediesverige, Newsmill, skriver unga komikern Nour El-Refai om det här problemet att råka vara född in i subkulturen Kvinna. Som vanligt, när någon skriver något ganska halvvettigt om att Sverige, jämställdhetens förkämpsland till trots, kanske inte är riktigt framme än, så fylls kommentarerna snabbt upp av bittra män som är uppretade på Lilla Fröken, feminister är ett skällsord, ni-får-ju-faktiskt-rösta, och så vidare. Det har numera blivit såpass självklart att en av dessa bittra män lite von oben kan förutspå att det längre ner bland kommentarerna garanterat kommer vara någon som påpekar detta.

bild-3.png

Och att det på något sätt skulle bevisa feminismens förutsägbarhet, inte hans egen. Nu kan jag kanske missa någonslags postironiironi här, men jag tvekar att så skulle vara fallet.

Själv har jag aldrig tidigare sett Nour uppträda, varesig som stand-up-komiker (vilket hon visserligen inte är) eller på TV. Men en youtube-titt visar att hon verkar vara en rätt kul typ. Vilket ju naturligtvis är en fördel, men absolut inget krav, om man vill kunna försörja sig som komiker. Eller vad säger du, Özz Nûjen?

Naturligtvis börjar folk oja sig och säga att Babben Larsson, hon får minsann mediautrymme, och jag minns minsann att Ulla Skoog uppträdde på Släng-Dig-I-Brunnen, och Annika Lantz lyckades ju prata sig från radio till tv till radio-i-tv, och jag kan säkert nämna en, två, till kvinnliga komiker! Alltså måste det finnas massor. Fast de flesta syns inte för de är inte så roliga.

Det här med att humorn skulle sitta i testiklarna, annat än metaforiskt, har alltid varit en underlig syn på det hela. Biologistiska resonemang som att kvinnor skulle tända på män med humor, känns så väldigt förvirrande. Om man nu tror på att det mesta går att förklara med primalinstinkter – att män och kvinnor attraheras av varandras samlar- respektive jägaregenskaper, så undrar jag när stenåldersmännen någonsin skämtat ihjäl ett vildsvin till middag? Och de kvinnor jag har tänt på i mitt liv har ofta varit ganska humoristiska, är det min kvinnliga sida jag kommer i kontakt med då?

Dags att reagera mot medias sneda ideal

ideal.jpg

Hiphopens saktmodiga invandring till de kulturella finrummen är en process som hela tiden ifrågasätts, och utifrånbetraktas, av mer eller mindre oinsatta människor. Inga konstigheter där, det är väl det lackmustest som krävs för att en kulturutveckling skall kunna ske.

Nu är dock hiphopen långt ifrån framme, och tur är väl det. Frågan är om den, när den väl är där, kommer fortsätta vara just hiphop. För att slå underifrån har, i alla fall för en stackars medelklassigt självrannsakande och förhållandevis jämställd lyssnare, varit just försvarstalet man tagit till för att förklara hur man kan lyssna på något såpass vulgärt och ignorant som rapmusik. En identifikation i, eller möjligtvis en önskan, att slåss från underläge. Det är förvisso en ganska allmän gemensam nämnare i större delen av all musik, men den må vara något övertydlig inom just hiphopen.

Just nu har ytterligare en debatt blossat upp kring en ignorant krönika om de snedvridna idealen i hiphopen. Om man missat Annah Björks krönika i City kan den förkortas ungefär såhär:

Dags att reagera mot hiphopens sneda ideal

En tjej har blivit våldtagen av en hiphopare “artist ett” och en hustru har blivit misshandlad av en hiphopare “artist två”. Därför är hiphopen ond, för det är ju uppenbarligen så att de fick instruktioner att våldta och misshandla ur sina musikaliska preferenser. Kan inte alla bara lyssna på twee?

Signaler
Plus: Mad Men – snedvridna kvinnoideal på 60-talet var mycket bättre.
Minus: Nitty Gritty är stängt och jag har ingenstans att handla jättedyra kläder som ingen ser är snobbiga längre.

Av Annah Björk

Om man inte direkt inser det absurda i att beskylla hiphopen för de (avskyvärda) brott som begåtts ovan bör kanske tilläggas att den ena av hiphoparna, “artist ett”, inte var den kända hiphopare som greps utan en helt okänd människa med för mig än så länge odokumenterat musiksmak. “Artist två” är inte heller han hiphopare, även om den musik som han verkar föredra bevisligen utövas primärt av svarta artister.

Det är en väldigt oinsatt krönika, av en tydligt okunnig journalist. Lite som om jag skulle recensera tv-spel (“Asch, nu har jag tryckt på lite knappar i flera minuter, inget händer, alltså är tv-spel tråkigt. Dessutom är det ju väldigt våldsamt, alltså skjuter alla som spelar tv-spel på varandra”).

Att den tillåts spaltutrymme är något beklagligt eftersom det egentligen tar upp ett ämne som är intressant för diskussion, men eftersom debattinlägget är så ytligt blir det bara pannkaka av diskussionen.

Kvinnosynen som uttrycks är sällan särskilt vacker. Men var är den det? Inte ens inom genusvetenskapen har man lyckats tvätta bort sina egna fördomar tillräckligt för att kunna se en nyanserad bild av verkligheten.

Vad som alltid glöms bort i diskussionerna om hiphopens ideal är att manssynen (om det är ett ord) som uttrycks sällan är särskilt vacker den heller. För, ärligt talat, är ni dumma nog att tro att det yrkeskriminella livet, hallicklivet, drogberoendet, avsaknaden av privata relationer, ignoransen, rivaliteten, gänglivet och ensamheten på topp är samma sak som det goda livet? Lyssna på Gucci Mane, en mästare i att uttrycka ignorans både i musik och leverne, och ni lyssnar på en väldigt deprimerad människa.

Vattenskallar

Idag är det nördarnas revansch i Stockholm. Ett gäng finniga it-tekniker med studentspexkomplex har genom facebook styrt upp en slags dumskallarnas sammansvärjning; från eftermiddagen någonting kommer nördar från söder och muppar från norr sammanstråla för att, som en annan R Kelly, kasta vatten på varandra. Fast vanligt vatten.

För att göra en tydlig uppdelning klär sig söderborna i passande kommunistrött och norrborna i nånslags vasastansk babyblå som går ihop med tvillingbarnvagnar för ensambarn.

Det är en sorgsen syn; den bubblande stolthet som märks hos anordnarna, den naivt blåögda fascination som verkar ha drabbat landets journalistkår och deras intervjuoffer. Med blida ögon rapporterar man om det ‘lustiga’ upptåget och de så kallade ‘arrangörerna’ (kan man bli vad som helst bara genom att starta en Facebook-grupp nu för tiden? Anit-våldsmessias, strateg, arrangör?) lovar att söka tillstånd hos polisen först.

Allt är ju bara en enda stor KTH-nollning, de som inte vågade leka vattenkrig som barn har nu vuxit upp till tjugoåriga missfoster och måste få spruta av sig lite. Med militärlingo och bristfällig politisk insikt uppmanas det att samlas som bröder och systrar för att möta motstående sida (som alltså inte är ens systrar och bröder). Som tur är nekade polisen naturligtvis evenemanget utrymme i innerstaden (duh!), nu får de skoja på Gärdet istället.

Om man nu skulle vara lite psykiskt instabil, på det där charmiga GTA-sättet, är idag det perfekta tillfället att ta sig en lastbil, vansinnesköra över gärdet och på det sättet tillintetgöra hela Piratpartiet och planka.nu i en och samma smäll. Skeet skeet mutherfuckers.

Travesti

bild-11.png

Första kvällen jag var i Karlstad förra helgen var jag nykter. Nykter i det här fallet betyder att jag enbart druckit en öl på kvällen och tre glas skumpa tidigare på dagen till fredagslunchen.

Jag promenerade ganska mycket genom city. (“City” är väl ett sånt där fult ord som bara lantisar använder, men jag är ju mitt ibland dem så vad göra.) Det var fullt av fulla människor där. Jag menar alltså riktigt fulla – fullare än vad jag brukar vara. Nu finns det väl massor av saker att säga om varför man ser fler fulla människor i Karlstad än vad man ser i Stockholm; Bulten blev upprörd över det här inlägget och trodde att jag ville göra någon slags kulturellt statement, och påpekade (då för en knapp vecka sedan när jag faktiskt skrev det här) att i Karlstad kommer man inte in på klubben när man är liten så man hänger utanför, man festar länge hemma innan man ens går ut, det finns ett kösystem som inte existerar här, klubbarna är centrerade till vissa områden, och att i Stockholm får man stanna på klubben hur full man än är (där har han förvisso fel och är själv ett levande bevis på att man rätt ofta blir utkastad om man är en smula för berusad). Jag håller i övrigt med och jag ville inte beklaga mig över den supande värmländska folksjälen utan bara bara berätta en liten historia.

De fulla ungdomarna ramlade åt alla håll och kanter på allmän plats, och i en port till ett Systembolag halvlåg en kille som förmodligen inte ens var arton fyllda med kallingarna och 501:orna vid knäna och linnet uppe vid bröstet, en kisspöl någonstans under sig och inga skor på.

Han påminde mig om en fruktansvärt smaklös Guns “˜N Roses-tröja som min mellanstadieklasskamrat Walter haft på sig ibland, med en tjej med neddragna trosor som satt däckad mellan några soptunnor.

– Är du okej? frågade jag killen.
– Vill du att vi ringer någon?

Att han överhuvudtaget kunde svara var en överraskning.

– Schadå, slöddrade han med ögonen fortfarande halvslutna. Min kompisch är preschisch runt hörnet.
– Är du säker? Är du okej?
– Schadå, det är bra.

Jag funderade ett ögonblick på att ge honom min kofta så han hade något att skyla skötet med i sommarnatten. Sedan tänkte jag på hur nöjd jag var med min nya kofta, svalde samarit-andan och promenerade vidare.

Men jag kan inte sluta undra hur det gick för honom den kvällen. Hade han en kompis? Kom han hem? Vaknade han vid sextiden av morgonfåglarnas kvitter? Hur kall var systembolagstrappen mot pungen då?

Jag skulle lagt över honom koftan.

Den var ju ändå bara Lyle & Scott.

Grannsämjan

hasch.png

Grejen är att såna här bildpostningar är skittråkiga, det vet jag, men vad ska man göra? Skicka skiten till den där jävla roliga-lappar-bloggen? Fuck that shit.

Med andra ord

Kina är ett stort land ett digitalt stenkast österut. Det är sällan man pratar om det, landet Kina, men ibland så viskas det i en korridor i förbifarten, ett menande ögonkast slängs över rummet eller en gemensam nick bekräftar att Kina, det är minsann inte min grej.

Vanligtvis går vi omkring i vårat gemensamma alldagligt västerländska töcken och upplever en världsbild ungefär som denna:

world.gif

Men ibland så dyker det faktiskt upp olika uttryck för svängningar som lyckas ta sig igenom det vanliga bruset av bantningschocker och lägenhetsvisningar. Just nu pågår det en så kallad debatt om huruvida Sverige (som land) skall bojkotta de Olympiska Spelen i Kina (som händelse).

Folk är så upprörda, så upprörda, över att Kina skall få tillåtas vara värd för detta internationella sportsevenemang. Det finns tydligen gränser för var man vill se steroidpumpade försöksdjur till atleter springa sig matta runt runt i cirkel – och Kineserna har hamnat på fel sida av den dragningen.

Det kan ju knappast bero på att de fortfarande praktiserar dödsstraffet, för i så fall skulle ju även OS i Atlanta mötts av göteborgsstenar och dylika protester, amerikanskt och allt som det är. Det kan ju inte heller bero på att de bara har ett parti – i alla fall inte från svensk sida eftersom vi bara har socialdemokrater här (även om de låtsas som om det faktiskt är en massa olika partier vi röstar på). Det kan för bövelen inte vara någonslags moralisk dilemma om arbetssituationer på landets fabriker – vi behöver ju denim att klämma ner våra Cheap Monday-rövar i. Nej, fascinerande nog är det den så kallade Tibetfrågan som är det absolut största hindret för att denna idrottsliga högtid skall få äga rum på orten.

Tibetfrågan, undrar nu obildade läsare, vad är det för någe?

Jo, Tibet är ett historiskt område i sydvästra Kina. Där tror man på reinkarnation och att ett folk skall ledas av en Dalai Lama, som är en reinkarnerad variant av en upplyst buddhistmunk från för jättelänge sedan. Den första Dalai Lama hittades nångång på trettonhundratalet, och sedan dess har det rullat på. Den senaste och nu aktiva Dalai Lama snubblade man på 1935, då två bast gammal. Sedan 15 års ålder har han styrt och ställt över tibetanerna.
Man skulle kanske tycka att det verkar lite riskabelt att utse framtida regeringschefer lite på random när de är två år gamla, framförallt eftersom det dessutom är en titel for life. Men eftersom mer eller mindre alla i Tibet är munkar (hur de får fram fler tibetaner när alla är kåpklädda män i celibat övergår mitt förstånd) tar man väl för givet att de också är mesproppar och alltså inte kommer göra några värre försök till revolutioner, kupper eller annat maktfullkomligt.

Nu ville hur som helst denne Dalai Lama inte sitta helt stilla och ta det lugnt. I någonslags tjugofemårskris försöker han göra Tibet självständigt. Detta misslyckas dock, möjligtvis på grund av att det bor en miljard människor i Kina vilket gör de flesta uppror och attacker underbemannade. Sedan 1959 styr Dalai Lama sitt folk av munkar i exil.

Vad gör han då av sin tid, undrar ni? Dalai Lama är ju inte den som är tappad bakom en vagn direkt – han snappar såklart upp de stressade västerländska människornas fascination vid den mytiska orienten, och semireligionen Buddhism i synnerhet. Den passar ju nämligen det halvsekulära samhället som hand i handske – det är nästan mer rumsrent att säga att man tror på Buddhismen än att säga “Nja, jag tror inte på Gud… Men jag tror på nånting!” – och Dalai Lama börjar därför resa omkring som en annan Babben Larsson och föreläsa om det viktiga att tycka om sig själv, äta nyttigt och världsfred.

Ganska snabbt så får han en hel drös namnkunniga groupies. Alla från Red Hot Chili Peppers till Björk till Beastie Boys vill ligga med honom, och hans budskap om ett fritt Tibet lovsjungs i stödkonsert efter stödkonsert.

Nu vill jag på inget sätt välja sida i den här debatten, men ärligt talat – om man ska hålla på att kasta stenar på stackars fackelbärare, borde man inte åtminstone ha lite bättre stöd under fötterna än en 75-årig kille klädd i gardin med Richard Gere som förste förespråkare och som predikar fred och vänlighet men ändå inte kan få ett gäng tibetanska munkar att låta bli att slåss?

It’s A Mans World

schlitz50s.jpg

Som någon av er, där ute i cyberrymden, möjligen observerat var det ett tag sedan det skrevs något ordentligt här på bygget. Det har förvisso aldrig varit någon målsättning för konstellerporr att vara en daglig dos internetnonsens – en kakafoni av veckans klädinköp, vänners kärleksliv och personliga betraktelser över livets oanade svängningar – att skriva dagbok på internet är något jag överlåter till de som kan det. Jag menar på inget sätt att kritisera de så kallade “modebloggarna”, det inte bara att försöka sparka in en redan uppeldad och begraven dörr utan också att överlag kritisera faktumet att tjejer har en tonårsperiod. Det verkar lite väl inskränkt, i alla fall ur mitt verklighetsperspektiv – vilket mig förmodat må vara ganska långt ifrån en tonårsflickas. Men hur som helst har den sinande takten substans gnagt en aning i bakhuvudet.

Anledningen till denna ickeproduktivitet är egentligen ganska enkel. Jag tror de flesta som försöker skriva någorlunda regelbundet drabbas av den – fast på olika sätt. Somliga går ner sig i depressioner, några hamnar i privata kriser, andra har helt enkelt för mycket annat på gång samtidigt. I mitt fall handrar det om ännu något annat: Det går helt enkelt, för att parafrasera rapparen Petter, för jävla bra nu. På alla plan, dessutom. Och att blogga lycklig är lite som att dansa nykter – något som Magnus Uggla säkert skriver låtar om. Och det är ju mycket enklare att skriva bitska texter när man inte är helt på topp. Men, kära vänner, bestörta inte. Jag ska minsann klämma ur mig ett inlägg, även om det tillkommer billiga trix såsom minnesreferat och personliga upplevelser för att lyckas komma till crayolakritan.

Så, låt oss ta avstamp där, eller egentligen i det föregående, väldigt korta inlägget härunder. Jag var nämligen i studentastaden Lund i helgen, för att spela skivor på klubben “Übergeil” på Smålands Nation. Att det var en politiskt vänsterorienterad nation var jag förvisso förvarnad om (till exempel fick jag inte använda mig av mitt alterego DJ Övre Medelklassen som artistnamn – folk skulle ta illa upp och börja kasta göteborgssten gissar jag – utan hänvisades i all enkelhet som “DJ Simon” på klubbaffischen). Jag tog ganska lätt på det, tänkte helt enkelt att arrangören var överdrivet försiktig, men framme vid klubblokalen i fråga stod det tydligt att det verkligen inte handlade om överdrifter. Det första jag möts av i dörren är en skylt där det står:

ORDNINGSREGLER: 1. INGEN SEXISM.

Det andra jag möts av är en tallrik veganmat – tydligen en del av mitt gage. Mitt skivspelande består i regel av sydstatshiphop (sexism) och Baltimore-mixar (kött). Det här blir spännande, tänkte jag, och slevade i mig bönröran. Publiken de nittio första minutrarna består av totalt fyra personer, två par som jag först tolkade som ett lesbiskt- och ett bögpar. Bögparet visade sig dock vara förmodat heterosexuellt, men kvinnan i förhållandet såg ut som en bastant liten man.

Eller kvinnan i förhållandet, får man skriva så?

Jag har med skräckblandad förtjusning läst Maciej Zarembas artikelserie “Först kränkt vinner!” i Dagens Nyheter. I korthet handlar den om rädslan hos lärare på lärarhögskolan för anmälningar från studenterna, som verkar ha åsikten att de själva (som ju faktiskt studerar till lärare dårå) egentligen vet bättre än deras mentorer, och bästa sättet att förmedla det är ju såklart att anmäla. Vadå krångligt? Läs artikelserien själv förihelvete, vad är jag, din dagisfröken? Hur som helst. Av detta kan man ju låta tankarna fara i två riktningar – den ena är den om lärandet i sig. Hur tänker man sig sin egen framtid som lärare, om man inte kan acceptera sin nuvarande situation som student som underställd lärarens auktoritet? När man själv kommer ut i arbetslivet, tror man så stenhårt på sin egen auktoritära förmåga att man inte kommer behöva drabbas av problemet? Och, i så fall, varför väljer man att anmäla istället för att konfrontera och diskutera?

Den andra av frågorna som man kan ställa sig efter lästa artiklar, är av en annan mer allmän ton. Den handlar mer om de queerteorier som presenteras i artikeln och i synnerhet det sätt de tolkas av Nilsson i texten. Bland annat så förkunnas följande:

Queertänkare anser att man borde säga “tradition” eller kanske “vana” om heterosexualiteten. Den är inte given, menar de. Inte heller är “man” och “kvinna” något naturligt. I själva verket är könen “en social konstruktion” som vi på grund av århundradens indoktrinering lärt oss att ta för givna.”

Vilket är en väldigt intressant och på många sätt sympatiskt tanke – eller man kan i alla fall höra de goda intentionerna bakom den. Men, efter ett tag, desto längre resonemangen förs, blir man fundersam. Hur menar de, egentligen?

Könen är en social konstruktion – för att köpa det resonemanget bör man anta att det är könsmaktordningen som är en social konstruktion. Det vill säga, inte bara det att mansyrken i regel är mer välbetalda utan också hela den sexuella spänningen och romantiseringen kring olikkönade. Fine. För själva könen kan jag, hur välment jag än försöker, inte förmå mig att tro vara resultat av något så simpelt som traditioner. Jag tror inte någon har lyckats övertala mig till att utveckla en snopp, hur länge de än snackat. Jag tror ändå att den hänger där av naturliga anledningar. Biologi och sånt, ni vet.

Men, med det klart, om man nu fortsätter att mena att “kvinnan” och “mannen” är sociala konstruktioner – vad innebär det? Om man inte är “man” eller “kvinna” för att man råkar besitta en sådan kroppsfunktion, vad är det som avgör om man är det då? Och vad innebär det då att vara “kvinnan” i ett förhållande?

Det queerteoretikerna gör, i och med ett sådant resonemang, är – som jag uppfattar det – att ofrivilligt lägga värderingar i orden “man” och “kvinna”. Att problematisera orden. Samtidigt som man försöker motverka en könsmaktsordning håller man sig fast vid den genom att inte låtsas om den men låta de sociala värderingar som finns i orden ligga kvar. Och, det lär väl inte ha undgått någon, framförallt inte en queerteoretiker, att “kvinnan” i förhållandet har haft en något mer utsatt position här i världen än mannen de senaste 6000 åren? Fast det kanske är poängen…

Spelningen gick bra till slut i alla fall. Det kom fler folk, och folk dansade. Kvällens mest uppskattade låtar blev överraskande nog Scottie B’s “Niggaz Fightin'” och John Farnhamns “You’re the Voice”.

Somewhere, under the…

sthlmstad.jpg

I oppositionsläge är det ju alltid enkelt att komma med spektakulära utsagor för att visa sig vara på framfötterna, ett skarpt och humant alternativ till rådande praxis. Man vill visa att man inte räds att tänka nytt, att “röra om i grytan”. Ett sådant typutspel är Åsa Hagelstedts förslag om att göra Södermalm i Stockholm till en regnbågsmärkt gaystadsdel.

“Här har vi kunskap om att alla människor inte är heterosexuella – vi välkomnar alla.” menar Åsa att det skall betyda i ett citat i Metro.

Det är förvisso en enkel sak att skapa PR för sin egen medmänskliga överlägsenhet genom att outa en uppfattat utsatt minoritetsgrupp. Men det är klart vi ska göra om Södermalm till Gaysöder! Men varför sluta där? Jag föreslår ytterligare ett par kvalitetsmärkningar av Stockholms olika delar.

Seriemördarvasastan
“Här har vi kunskap om att det är viktigt att hålla sitt yttre propert, sin yrkestitel ståndaktig även om man är död inuti – vi välkomnar alla!”

Bäbis-och-lattemammakungsholmen
“Här har vi kunskap om att även barnlediga mammor gillar att dricka kaffe för 40 kronor muggen – vi välkomnar dessa samt deras kolikbäbisar med hjärta och värme.”

Minsta-gemensamma-nämnarebromma
“Här har vi kunskap om att människor kan ha svårt att bestämma sig för om de vill bo i stan eller på landet och därför väljer ett mellanalternativ som egentligen inte är någonting av det – vi välkomnar dem.”

Invandrar-yttreförorterna
“Här har vi kunskap om att människor födda i utlandet, eller människor människor med föräldrar födda i utlandet, eller människor med utländskt klingande namn helst bor i större nedslitna byggnadskomplex med nattbusskommunikation och ett betongcentrum – vi välkomnar dem lite halvt.”

Konservativt-smygrasistdjursholm
“Här har vi kunskap om att människor som inte är födda med välfyllda bankkonton existerar, men de bor allt som oftast i de yttre förorterna – vi träffar inte dem.”

Discobellemidsommarkransen
“Här har vi kunskap om att det finns människor med alla möjliga musiksmaker, och att de som gillar musik byggd på eurodisco som man kan ladda ner från bloggar har lite bättre smak. Vi läser på Konstfack allihopa.”

Kill the gang

multikulti.jpg

Decemberkylan sluter sig omkring en och som så många andra drar man samma nyfunna slutsatser som tidigare år. “Tänk, vad det är mörkt! Vad man är trött hela tiden!” sen “Snart är det ju jul ändå, det ska bli skönt med lite ledighet!” sen “Vafan ska jag göra på nyår? Jag borde börjat planera i augusti!” sen “Just det, jag började ju planera redan då, vad hjälpte det?” sen “Nu släpper alla journalister och dylika sina årsbästalistor… Dem ska jag läsa och låtsas som det ger mig någonting.”

Över dagens lunch (dagens lunch på Max, friscomeal, 53 kronor) hittade jag en Svenska Dagbladet, som dagen till ära har samlat alla sina musikrecensenter i en liten hög och fått dem att prioritera varsina tre skivor att utnämna till årsbästa. Det är enligt ingressen en väldigt spridd och spretig lista, där bara två skivor dyker upp fler än en gång – Bassekou Kouyate & Ngoni Ba (s.k. “världsmusik”) och Malin Foxdal (folkmusik). Och eftersom världsmusik är ett annat ord för andra folkslags folkmusik, typ, så är det ju alltså samma sak. Vilka lyssnar på folkmusik 2007? SvDs kulturredaktion, verkar det som. Kan folkmusik räknas som svart musik?

Helt klart är att den lockar multikultilyssnare som klär sig i svepande afrikanska tyger och gärna äter couscous och tänder rökelse och doftljus samt känner en likadan oförklarlig vurm för det afrikanska moderlandet som vilken bloggwigger som helst. Men rent musikaliskt, kan man höra själen? Jag vet inte, jag har aldrig försökt, bongotrummor är rätt trist i allmänhet. Den enda världsmusik jag hört i år är Wyclefs nya skiva, och den var ju ganska kass av just den anledningen. Hur det nu än är med den saken, så kan man snart utröna följande av årsbästalistan i SvD: Svenskan hatar på hiphopen.

Totalt sett är det 5 skivor (av närmare 40) på best-of-årslistan som klassas som hiphop. En av dem är “Årets intressantaste afrikanska hiphop”, och den formuleringen förklarar ju ungefär hur mycket hiphop det egentligen handlar om. En annan är Fattaru-Mackans “Basutbudet”, som mest är nånslags hipstertechno, och en tredje är den obligatoriska Underground Kingz, för Pimp C är död och det gör skivan legitim att lista om du egentligen lyssnar på gubbrock men behöver lite streetcred. De två sista är två skivor av vita rappare som rappar om att hiphopen var bättre förr, typ. El-P, som enligt recensenten skapar “nyskapande och futuristisk noisehiphop” (vilket man ju förstår handlar om sjukt kass prettohiphop), och Brother Ali (ja, inte tror du väl på riktigt att han är albino? Då hade han ju blivit stenad till döds för länge sen) som nog bara är tråkig… Eller “personlig” som han beskrivs i tidningen.

Det är på något sätt ganska givet att SvD har en såpass stockkonservativ hållning när det gäller svarta artister, det mest utländskt klingande namnet på deras egna recensenter är “Lokko“.

Däremot har tidningen överraskande mycket stake, när man uppmanar sina läsare till att elda med DN Kultur på framsidan.

brinnbarabrinn.jpg
“Brinntid 2 minuter”