Det enda rätta

Demokrati är en spännande samhällsordning, eftersom den är det, vad man hittills kunnat märka, som fungerat klart bäst — trots att den samtidigt innebär att det alltid blir fel beslut som tas. Majoriteten har alltid fel, det lärde jag mig av min gamla mattelärare Nathan, som sedan bevisade tesen empiriskt genom hela gymnasiettiden.

Det står med oönskad tydlighet klart idag.

Igår valde majoriteten inte ens fram en majoritet. De valde fram något annat.

För fyra år sedan fick de nästan 3% i riksdagsvalet — på den tiden alla fortfarande är överens om att de var omogna, ostrukturerade och hade nynazister i ledningen. För att sätta det i ett, i mina ögon, än värre perspektiv: SD fick 2,93% av rösterna, eller 162463 röster. Feministiskt Initiativ fick 0,68%, eller 37954 röster. Med andra ord tyckte 2,25%, eller 124509 personer, fler av svenskarna att det var enklare, bekvämare, eller rättare, att kalla sig rasist än att kalla sig feminist. Det är alltså ungefär lika många personer som det bor i Jönköping (årskiftet 09/10). Eller ett annat exempel, ungefär alla som bor i Jämtland.

Det tyckte jag då var oerhört obehagligt, och idag är de mer än dubbelt så många.

Fler människor än vad det bor i Dalarna tycker idag att SD är det parti som bäst representerar dem.

Fler människor än vad det bor i Sveriges tredje största stad röstar på Sverigedemokraterna. Ungefär tre gånger fler än de som föddes förra året lade medvetet en lapp med Sverigedemokraterna i valkuvertet till riksdagen inför gårdagen.

Jag försöker sätta siffror på hur många det är för att jag ska kunna förstå hur många det är. För det är många, det är oerhört många, och det är en röst som man inte kan ignorera. Man behöver definitivt inte bejaka den genom att ge den något inflytande — rösten har ju fel. Det inser vem som helst med empati. Men rösten kommer någonstans ifrån, och det är ursprunget till rösten vi måste lokalisera för att kunna göra någonting åt situationen.

Rösten kommer inte sluta skrika bara för att vi ignorerar den och tittar åt något annat håll. Rösten kommer inte försvinna för att det ena politiska blocket beskyller det andra för att inte ta ansvar. Rösten kommer inte försvinna för att vi sätter den i karantän, eller försöker straffa ut den.

Rösten kommer ur en desperat situation, ur otrygghet, ur osäkerhet, ur rädsla. Det finns ett skäl till att rösten kommer till oss.

Vi har nämligen alla förutsättningar att trösta, kanske hjälpa genom att erbjuda en trygg famn.

Vi måste erbjuda Sverigedemokraterna en varm och trygg famn, eftersom därifrån de kommer verkar ha de det svårt. De kanske inte förstår våra värderingar eller vår kultur, vi delar kanske inte samma värdegrund just nu, men det är då vi måste erbjuda vårt välstånd, vår kultur– och kunskapsrikedom och låta dem bli en del av vårat samhälle ändå. Vi får utbilda dem där de saknar kunskap, vi får assistera dem där det finns sjukdom, och vi kanske till och med kan erbjuda dem lättare arbete så de kan betala skatt och göra rätt för sig.

Bara vi tror på vår förmåga så kommer det lösa sig.

4 thoughts on “Det enda rätta

  1. Simon, du är ett ess! Du sa i stort sätt allt jag försökt säga i det här inlägget och med stil.

Leave a Reply

Your email address will not be published.