Kollektivets kraft

Äntligen!

Det är inte ofta jag känner så inför politiska utspel, men det här är fantastiskt. På DN Debatt, en slags pappersversion av Newsmill, skriver Ilija Batljan och Carin Jämtin om det vi stockholmare tycker är viktigt och prioriterar i en artikel, helt seriöst kallad »När ska vi Stockholmare få tid att älska och skratta?«.

»Vad innebär ett rikt liv för dig?« börjar artikeln, och sedan får vi också reda på vad det innebär för oss. Möjligtvis en smula överraskande verkar det handla mycket om att kliva omkring utan fotbeklädnad på sommarängar. Problematiken i det ligger ju naturligtvis i hur vi hanterar vår tid.

»Hur — hur hur hur i hela vida världen? — ska vi hinna kunna traska runt barfota ens lite grann?« undrar man då naturligtvis. Det är nämligen så att vi stockholmare tillbringar all vår lediga tid — när vi egentligen borde kunna springa strumplösa på sommarängar — i tunnelbanan.

Lösningen ligger naturligtvis där ju en vanlig knegare sist skulle leta, och vartill vi behöver knivsluga politiker — i själva problemet! Om socialdemokraterna vinner valet skall det minsann hända grejer där grejer behöver hända: i tunnelbanan. En hel radda förslag levereras, det ena mer nydanande än det andra! Tänk, de föreslår en kemtvätt i tunnelbanan! Vad kommer härnäst? Pressbyrån?

Men, förslaget som flest människor a.k.a. medier naturligtvis nappar på är ju tunnelbanebutlern.

Jag har aldrig hört något intressantare vallöfte, någonsin. Någonsin någonsin? Någonsin någonsin. Självklart vill jag ju ha det självklara, butlern väntandes med ett glas finare champagne på en liten silverbricka och en min av kylig avsmak. Jag vill att butlern viskar ett par korta ord om vilka som är vilka av de jag tydligen stämt möte med, och hur reservplanen är ifall vi behöver fly. Jag vill att den ackompanjerande Aston Martin:en står välsmord och uppvärmd utanför. Jag förväntar mig att vilken besvärlig knipa jag än råkar hamna i, finns min butler där för att rensa upp, utan att röra en min.

Jag föreställer mig att min tunnelbanebutler har jobbat i min tunnelbanefamilj i generationer, och på ett sätt fungerar som min riktiga tunnelbanefar, eftersom min verklige tunnelbanefar jobbade så mycket under min uppväxt att jag bara hade min tunnelbanebutler att se upp till som tunnelbanefadersgestalt.

Och med lite tur kanske till och med tunnelbanebutlern kan se till att tunnelbanepoliserna inte hotar med omotiverade drogtester?

Det som framförallt gör idén så välgjuten är att den på något sätt känns så ordentligt förankrad i socialdemokratin. Det är något med arbetarepartier, facklig verksamhet och butlers som alltid gått hand i hand i min värld.

Frågan är bara hur det skall finansieras. Jag ger bort ett förslag, helt gratis: Låt oss finansiera det likt ROT– och RUT-, och kalla det för SLUT-avdraget.

Det enda orosmolnet som kvarstår är att jag är lite, lite, orolig att det hela kommer sluta med att det var tunnelbanebutlern, i tunnelbanebiblioteket, med tunnelbanespisjärnet, som var mördaren.

One thought on “Kollektivets kraft

  1. Som anställd på tunnelbanans skamliga syskon tvärbanan (alltså den spårvagn som trots envisa protester INTE befinner sig i göteborg utan i själva huvudstaden) kan jag gå i god för kollektivtrafikens glamour! Butlern kommer naturligtvis, likt mig själv, vara ståndsmässigt klädd i one-size-vindtygsjacka och cargobyxor med dålig dragkedja och av och till vara inställd på grund av tidigare signalfel.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *