Beefåret 2008

Det är december, och varenda person levande i Sverige delar samma förkylning, kronisk trötthet och längtan efter ledighet. Många är di som ser fram emot långhelg med familjer, snaps, Kalle Anka och varsin jultallrik. Själv har jag för ett par år sedan jobbat på julbord och serverat överviktiga småföretagare och deras överviktiga anställda snaps och julöl, demonstrerat hur man tar för sig av sill och risgrynsgröt, sikrom och kallskuret. Personalmaten bestod av samma julbord, vilket har gjort att jag gärna avstår det mesta av julmaten. Det får fungera på julafton, men en gång om året räcker. Men ni känner säkert till hur det här med jul fungerar, så det behöver jag ju inte berätta för er.

Got beef!

Men den här tiden på året innebär ju inte bara klapputdelningar och matkoma, utan också någonslags summering av året som gått. I många fall handlar det ju då om årsbästalistor där man radar upp vilka skivor som betytt mest för en under året, och sånt kan ju vara intressant. Men om alla gillar samma skivor, alternativt skiter i vad du, som inte lyssnar på vad jag lyssnar på, har lyssnat på, känns det ju poänglöst att lägga upp samma lista med små interna variationer. Skulle jag dock göra det, skulle jag haft med Tycoon Status av Sky Balla, som jag fått av min vän Hugo som av någon underlig anledning har bisarrt bra koll på Bay Area-artister och tydligen tid till att lyssna på andra saker än de låtar feat. T-Pain som jag orkar ladda ner och kolla upp. Och eventuellt en släng med Rusko & Caspa, eftersom jag av någon anledning snöat in på det spåret igen. Men, som sagt, det är ju ingenting jag tänkte diskutera nu eftersom andra redan gjort det. Jag tänkte ge mig på en annan slags musikalisk summering, nämligen beefåret tvåtusenåtta.

Det är ett ganska aktuellt ämne i och med att det just nu florerar en biff som i stort är ett typexempel på hur rappare gruffas nu för tiden. Om det sena nittiotalet och tidiga tvåtusentalet handlade om att hata varandra innerligt och försöka döda varandra, för att senare mest handla om att döda varandras skivförsäljning. Beefen 2008 handlar däremot, vilket jag ju förvisso konstaterat tidigare, om att prata in i videokameror på internet, allt som oftast om Soulja Boy. Stackars Soulja Boy har blivit attackerad från alla håll och kanter sen han fick storbolagskontrakt och Crank That låg etta på Billboardlistan i en massa veckor. Att Soulja Boy inte förärats någon längre utläggning här tidigare är helt och hållet min egen lathets fel, ty han förtjänar det definitivt.

Lite kort kan man förklara honom såhär:

DeAndre Ramone Way, som han föddes som, är en av de första artisterna i världen som slagit igenom genom att egenhändigt lägga upp sin musik, inspirerad framförallt av den växande snap-scenen i Atlanta, som mp3:or på internettet. En egeninspelad youtubevideo som demonstrerar dansen till Crank That sprider sig från mars 2007 och sedan får han kontrakt, säljer platinum och var den första musiker som lyckats sälja tre miljoner ringsignaler. Du har med största sannolikhet bara hört ovannämnda Crank That men har ändå en bestämd åsikt om hur Soulja Boys musik i övrigt låter, och du tycker förmodligen inte att det är särskilt bra.

Old Man Walking

Lite så måste Ice T ha resonerat när han (av oklar anledning) fick uttala sig på ett mixtape och anklagade Soulja Boy för att förstöra hiphopen. Soulja Boy reagerar ungefär som vem som helst under 30 – han tänker “Vafan, är inte han skådis?”, googlar Ice T och får reda på att han en gång i tiden, innan han började spela polis på tv och odla ölmage, släppte rapskivor.

Sedan släpper han en youtubevideo där han berättar att Ice T är gammal, ungefär, och att det inte är hans fel om farbror inte riktigt hänger med. Ice T upptäcker att det är ett ganska reaktionärt beteende från hans sida att försöka dissa kidsen, så han släpper en halvhjärtad ursäkt till svar. Sen går det några vändor till, men slutsatsen är fortfarande den samma: Ice T är en gammal gubbe och Soulja Boy skrattar hela vägen till banken.

Det var lite smärtande att se GZA försöka ge sig på den gode DeAndre, dels eftersom jag faktiskt lyssnat på GZA och dels eftersom jag av den anledningen vet att han verkligen inte borde ge sig på att beefa med någon. Om det är någon som kan konsten att framstå som en bitter, grinig gammal gubbjävel, så är det The Genius (överraskande nog kom dessutom dissen ungefär samtidigt som han skulle släppa en ny skiva – tänk så konstigt). Den gode Soulja Boy verkar också lite ledsen över att bli måltavlan just den här gången, men väljer att ta det med ro, och på så sätt vinner han även den här utmaningen. GZAs skiva kom, och sålde i ungefär 14 exemplar.

Och Soulja Boy symboliserar ett nytt skede i hiphopen. Det kanske inte är så konstigt att gamla stofiler blir oroliga och tror att de ska bli bortglömda, eftersom de fortfarande inte riktigt förstått att hiphopen är lika stor som rocken, och således borde ha lika många subgenrer. Det påminner lite om när KRS-One i någonslags hybris började dissa nya stjärnskottet Nelly, som väl mer gjorde R&B-rap på den tiden (nu för tiden verkar Nelly mest styrketräna). Det resulterade naturligtvis i en dammtorr debatt och att Nelly sålde platinumsinglar tillsammans med Justin Timberlake. Att gå omkring med villfarelsen att Hiphop är Hiphop och ska låta som Hiphop är som att tycka att all gitarrbaserad musik ska låta som Little Richard.

Därför är det ganska överraskande att bloggrapparen Charles Hamilton nu ger sig på Soulja Boy. Dels för att han är bloggrappare, och alltså än så länge en nobody, och dels för att han faktiskt borde ha koll på att världen är stor nog för de båda. Jag har hört ungefär lika mycket av Charles Hamilton som av Soulja Boy, men skulle jag behöva välja mellan de två är valet ganska självklart. Jag lyssnar hellre på en energisk tonåring som vågar experimentera än en tv-spelsnörd med halvtalang som vill göra samma musik som sina idoler. Dessutom har Charles en gimmick mer sökt än Soulja Boys tipp-ex-glasögon, nämligen Sonic The Hedgehog.

Återigen slår Soulja Boy huvudet på spiken när han förklarar att “…If you ain’t really got your feet in the game yet, I suggest you to keep other artists names out your mouth…It could be non-beneficial for your career.”

Den avgörande skillnaden är att Charles Hamilton vill ha någonslags intellektuell image. Soulja Boy vill få folk att dansa. GZA vill vara mytisk, legendarisk och intellektuellt respekterad. Soulja Boy vill fortfarande få folk att dansa. Vad Ice T vill vet jag inte riktigt men det är förmodligen inte att framstå som en idiot. Soulja Boy vill fortfarande få folk att dansa. Och ändå så blir alla dessa tre brädade, retoriskt, musikaliskt, empatiskt och intellektuellt av en 18-åring med segway inomhus.

Idag släpps Soulja Boys nya skiva, iSouljaBoyTellem, och varför ska du köpa den? Frågar du Soulja Boy ska du köpa den för att han har en Gucci-mönstrad papperskorg. Och det är nog den bästa anledningen jag hört om varför man skall köpa en skiva sedan David Banner lottade ut skolstipendium tillsammans med skivan MTA2 år 2003..

10 thoughts on “Beefåret 2008

  1. Det dumma av Charles Hamilton är ju att han, efter att ha dissat Soulja Boy, bara kommer framstå som en trist hater istället för en bra rappare, vilket han egentligen är. Trist för en upcoming snubbe att hamna i samma påse som Ice-T och GZA lixom.

  2. det här inlägget var riktigt bra, men vore ännu bättre med en massa länkar. typ till soulja boys svar på alla dissar.

  3. Om jag får lite pengar snart kommer en Segway va ett av mina fem första köp. Soulja Boy har övertygat mig om att poor-walkin inte är sättet att färdas 2008, framförallt inte 2009.

    Tack för länkning.

  4. SB:s beefs fungerar nästan som en komplett årskrönika. Nu ska man bara göra slag i saken och lyssna igenom nya skivan, sen kan 2008 läggas till handlingarna.

  5. Soulja Boy i all ära, jag vill veta mer om Game vs. 50. En daglig dos Kingsize- och whoaforum är för mig ingenting längre.

  6. Jag läste beefåret som bee-fåret som om du tappat ä-tangenten eller fått stockholmsdialekt eller… eh… ja.
    Jag hade inte hunnit kolla upp Charles Hamilton än, men efter “I really dont caaaaaare, you should be scaaaaaared” tror jag att jag skippar det. Min mamma kan bättre! Eller är det en ironisk rad? Inte kul.

  7. Soulja Boy är ju svinrolig i youtube-klippzen och en högklassig beefare, men han gör fruktansvärt dålig musik. Det är bara för uppenbart att ge sig på honom, det är därför man framstår som en idiot om man försöker.

  8. Årets beef var förresten mellan ett par blekfeta och till åren komna Göteborgare med indiekomplex och Göteborgs egen Norrlandsmaffia. Men mer om detta senare.

    Kartellen vs. Alla-svenska-rappare-out-there är dessutom en annan saga jag ärligt vill bli berättad.

Leave a Reply

Your email address will not be published.