Nöt

What’s beef?

Kossa mu

För länge sedan, så anordnade man “battles” när hiphopare blev irriterade på varandra. Rappare rappade mot varandra och den som drog av lustigast rim vann. Breakdansare* tävlade mot varandra på dansmattor och graffitimålare klottrade över varandras verk, och sen var problemen ur världen. Eller så gick folk hem i smyg och grät, men mer än så var det i alla fall inte.

Men efter ett par år tröttnade hiphoparna på “Yo Momma”-skämt och började skjuta på varandra istället. Detta resulterade ju i, som de flesta vet, att Tupac och Biggie fick sätta livet till (och en massa andra, men de var tydligen mindre viktiga i historien). Och så har det mer eller mindre hållt på sedan dess, även om kulmen passerades där någonstans sent nittiotal.

Men den nya beefen, den hittar du inte i en pistolmynning utan på internet. Blir du dissad idag, då hackar nån din myspace eller startar en hatblogg eller nåt. Gärna nåt med youtube, för video i dålig kvalitet kan man ju aldrig få nog av (Det är därför DVD:n aldrig kommer ersätta VHS:en).

Det senaste av hiphopbråken är ju 50 Cent mot Cam’ron, som båda vill ha lite uppmärksamhet och därför låtsasbråkar lite. Fiddy spelar in en video med folk som har scarf runt munnen och sitter på fyrhjulingar i hans källare och släpper som diss. Cam’ron svarar med en egen video, där han har en lustig jacka och visar att han också har vänner (de har inte lika många scarfs, dock).

Sverige vill ju inte vara sämre. I ett mycket underhållande eftersvall från Magnus Betnérs uttalande om hiphop på grammisgalan sist har Magnus, Petter och Ken bloggbråkat lite med varandra. Ken har, i vanlig ordning, uttryckt sig som Ken gör, och Aftonbladet har, i vanlig ordning, tolkat det som rubriksvärde. Petter, som ju är en gammal gubbe i gemet, är först arg och sen inte så arg.

Men det i sig är ju inte så roligt, det som är roligt är att det handlar om följande citat:

“Den enda svenska gansterrapparen som finns är väl Ken, även om han mest har suttit inne för att han är fumlig. Nu ska inte jag gnälla på Ken, jag tror att han, Feven, Blues, Ayo och alla dom andra verkligen la grunden för svensk hiphop genom att verkligen visa att man kan ge ut vilken skit som helst på skiva.”

Detta är alltså anledningen att svenska hiphopare ytterligare en gång tog chansen att bevisa att man saknar humor och självironi.

Hade man lagt till “…och ändå inte sälja wood.” skulle det kunna varit det sannaste som sagts om svensk hiphop, någonsin.

För det är problemet med den svenska hiphopen – man har anammat en musikkultur som bejakar och uppskattar utsäljande, men är oförmögen att sälja själv.

Det finns EN som har lyckats i Sverige. En finlänsk småfet man i Karlsson På Taket-storlek, med dåliga tänder, kiss- och bajshumor och ett gäng hiphopmiljoner på bankkontot. Som dessutom just blev ännu rikare, eftersom han var delägare i pokersiten bestpoker.com som precis såldes i tidstypiskt pokermanér för en fantasiljon kronor. Vi vill ha dig, Markoolio.

* För yngre läsare: Breakdansare är en typ av crazydansare som fanns förr i tiden och ofta stod med händerna i kors, fast alla är döda nu.

4 thoughts on “Nöt

  1. Ja definitivt. Planen var att länka dit som hatblogg respektive myspace, men jag lyckades missa det.

    Fast Ã¥ andra sidan kanske det skulle skadat den journalistiska objektiviteten (hahaha) i och med att jag upptäcker mig själv utropa “Cuuuurtiiis” sÃ¥ fort tillfälle ges. No homo.

  2. Markoolio har varit för svensk hiphop vad Neil Strauss varit för förförelsekonsten – bÃ¥da har de visat att metoden som vid första anblicken ser sämst ut, ofta är den som funkar bäst i praktiken. I Strauss fall handlade om att klä ut sig till trollkarl och förolämpa tjejer för att fÃ¥ ligga, i Markoolios att rappa om när han gjorde lumpen som finsk kustjägare.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *