Åurghskrönika 2016

Hej Bullen.

Nödens år 2016 var alltså inte året då bloggandet tog fart igen, men nästan. Nu är det tack och lov snart slut. Men för att jag kan, så ska jag försöka sammanfatta det här.

Ingen, förutom möjligtvis Facebooks videoalgoritmer, verkar ju med facit i hand tycka att 2016 var något vidare.

Året som gick, i korthet

Minns ni B.o.B?

Det gjorde nästan inte jag tills han fick ett oväntat uppsving genom att komma ut som Flat Earth-konspiratoriker i början av året. Det känns som en livstid sedan, då jag fortfarande hade hopp för framtiden och kunde ta den typen av fullständig urspårning som en liten lustig detalj. Det fick man ju, som man brukar säga, äta upp.

Det visade sig vara ett av alldeles för många tecken på att vi nu lever post-logiskt. Det etablerade begreppet är väl post-truth, eller post-sanning, men sanningen har alltid varit flyktig och ganska ointressant. Det som skrämmer är snarare att logiken verkar ha tappat fäste, egentligen för flera år sedan. Jag minns det som att jag var lite road hela Flat Earth-konspirationen och till och med Tila Tequila klev upp ur sin grav (?) och ville vara med på galenskapen. Men fnisset fastnar i halsen när Tila Tequila plötsligt står och heilar med nynazister istället. Men att låta det politiska läget i världen exemplifieras av Tila Tequila är förmodligen det mest talande man kan göra.

Men som sagt, allt gick ju åt helvete också.

Årets lunchdate som inte blev av

@pappadouche (samma som förra året)

Årets faktabok

Livet med kvantfysiska glasögon. Boken med “över 3 miljoner sålda exemplar” på omslaget och knappt över 6000 likes på Facebook.

Årets bok

Skotten I Köpenhamn av Niklas Orrenius. En, inte alls överraskande, välbalanserad bok om vårt komplexa samhälle.

Årets ord

Agendasättande

Årets debatt

Årets pärlor åt svin

Årets sociala medier-konto

Haninge kommun

Årets sociala medier-strateg

Delmon Haffo

Årets 200 sverigedemokrater styr hela Sveriges agenda

Dött lopp mellan Åhlens Lucia-kampanj och Audis samarbete med Kakan

Årets snö i Stockholm

Koks, det är sen gammalt

Maten som åts, i korthet

Årets prisvärda

Kioskvältaren på Fävikens korvkiosk på Teatern i Ringen. Oslagbart.

Årets matupplevelse

Maeemo, Oslo. Maten beskrevs som en resa genom Norge och min norska vän, bredvid mig, blev rörd nästan till tårar av alla barndomsminnen som drabbade. Inte ett misstag gjordes.

Årets bubblare

Oaxen, Stockholm. En fantastisk upplevelse som drogs ned något av att presentationen var överraskande dålig på engelska (halva sällskapet var amerikaner) och att vaktel egentligen inte är så jävla kul, om man ska vara ärlig, hur svårlagat den än må vara.

Årets restaurangupplevelse

Gastrologik, Stockholm. Överraskade på varenda punkt — och ett väldigt trevligt community table.

Musiken som lät, i korthet

Jag har faktiskt hunnit lyssna på en del musik i år, vilket jag ser som en bedrift. Ungefär ett halvår in började jag också spara ner låtar som jag gillar i listor sorterade efter datum, som back in the good ol’ ladda hem mp3:or från obskyra bloggar-days. Det kommer förmodligen betala av sig nästa gång det är dags att sammanfatta ett musikår, men nu är det ju dock en ofullständig samling och därför inte tillförlitligt. Jag får gå på känsla istället.

Både Z-Ro och Gucci Mane släppte tre ordentliga släpp var: Z-Ro släppte Drankin’ & Drivin (AM), Solid (AM) och Legendary (AM); Gucci släppte Everybody Looking (AM), Woptober (AM) och The Return of East Atlanta Santa (AM). Det där är Apple Music-länkar, jag är Sveriges enda Apple Music-användare men så kan det vara. Ni får väl goggla i Skurtify om ni vill lyssna där.

Annars har det varit väldigt mycket rappare med färgade dreads och mumliga flows, på gott och ont. Grime, what you call it?, som blev överraskande blev stort igen 2015 (tack vare kanske just Apple Music?) har fortsatt vara intressant och fransk rap visade sig vara lika ballt som för ungefär tio (Pour les filles, vol. 1 (YT)) och tjugo (L’école du micro d’argent (AM)) år sedan.

Årets genombrott

21 Savage slog igenom 2015 men han slog igenom 2016. Ett fantastiskt tape med Metro Boomin i somras och tapet 21 Gang i höstas som hade den goda smaken att inkludera Sauce Walka på åtminstone en låt. En av årets starkaste upplevelser var att besöka Undefeated-butiken i San Francisco där de fem personer som verkade jobba i butiken stod tätt samlade vid kassan längst in i lokalen, lyssnade på No Heart på svinhög volym och blängde surt på mig. God stämning.

Årets low-key genombrott

Trouble. Ni kanske kommer ihåg trouble som en av figurerna i härvan kring Yung LA’s ansiktstatuering (på den tiden då det fortfarande var ett statement med ansiktstatueringar) eller som rapparen som gjorde en modern how to rob med sin Questions? Hur som helst har han haft ett försiktigt genombrott 2016. Inte så att han har släppt nåt särskilt, eller haft nån framgång med musiken på nåt vis, utan bara genom att verka vara… i närheten av rätt folk, så att säga. Kan bli ett spännande 2017 för DTE!

Årets fall-off

Riff Raff. Inte ett dugg överraskande, men. Skamsköljning.

Årets fall-off 2

Kent. De verkar inte palla trycket helt enkelt, som jag förstått saken rätt.

Årets recensera en skiva i ett tweet

Rappare som dog

Till skillnad från rockgubbar så är man ju tyvärr van vid att ett par rappare går bort under ett år.

Sista gången jag träffade Onda spelade han skivor på Söders Hjärta. Han var glad, hade kryckor och spelade tung musik ur sina djupa skivbackar. Vi satt kvar och snackade en stund efteråt, det här var när det gick mycket bättre än vad man trodde att det skulle gå och innan det gick sämre. Nu har jag skrivit om det här stycket tio gånger. Det är en sån djup förlust att han gick bort, även om man visste att det skulle hända. Onda var en till hundra procent genuin människa, vilket märks i hans musik och hur alla runt honom älskade honom – men framförallt i hur man kände sig mött när man träffade honom. Förutom den personliga förlusten för hans närmaste är det också en förlust för rap-sverige och kultursverige. Ondas berättarperspektiv var unikt, på det sättet det lyckades inkludera allas erfarenheter men alltid med ett underifrån-perspektiv. Det var en röst från en sida av Orten som sällan representeras i svensk rap, och en röst som behövdes. Andra har skrivit bättre texter om detta än mig så, läs dom.

Bankroll Fresh sköts ihjäl i början av året, precis på väg mot sitt genombrott (lite likt Doe B 2013). Shawty Lo omkom i en bilolycka i September och Mr 3-2 blev skjuten i Houston i november. Phife Dawg, den rapparen från ATCQ jag ändå ägt en EP av, dog i diabetes och sen dog Big Syke.

Årets feature

Quavo. Mördar allt han är med på.

Årets “Det Här Låtsas Jag Ha Lyssnat På Sen 2014”

Mozzy. Så kallad riktig rap, men inte nostalgisk. Ändå fint. Vill att ni läser det här stycket på göteborgska, för stämning.

Årets svenska

Jag har fortfarande inte lärt mig de youtubeskills som krävs för att hänga med i svensk rap. Ni ska veta att jag tar i så att jag svettas för att lyckas länka till youtube ovan och nedan. Men hur som helst, eftersom svensk raps egentliga framtid Joy Mbata har fångats i Frej Larssons kladdiga nät av skojmusik, vilket verkar vara en kul plats för henne att vara i men en trist plats för mig som lyssnare att bevittna, så har jag inte heller brytt mig så mycket. Men en och annan låt har ju sipprat genom gallret. All Green, med Fidow, Lokal, Jamkid och Patryk tyckte jag till exempel var så bra att jag rippade den från youtube för att kunna lyssna på den som vuxen människa. Nu finns den dock i alla möjliga streamingtjänster, så det går ju framåt.

Årets New York

Se det här som ett pensionärsstöd. Låtar som inte nödvändigtvis behöver vara från New York men liksom är New York i ande och mening (fast bra, alltså).

Årets skivor

Årets låtar

I ingen inbördes ordning (eller? Vem vet, jag kanske har jättehård ordning som jag inte berättar för er? Ligg sömnlösa över det, ni!)

  • Yo Gotti feat. E-40 – Law (YT) Kanske med mest för att det är så jävla gött att Yo Gotti släppte en skiva med hits 2016? Down In The DM går ner på klubben (tro mig, jag har varit på klubben minst tre gånger i år så jag vet). Och jösses, vilken video!
  • French Montana feat. Kodak Black – Lockjaw (YT) Kanske för att jag faktiskt gillar French Montana och för att Kodak Black måste vara med nånstans, eller? Men ändå bra, va.
  • 21 Savage – X (YT) Kristoffer Viita som sa det: “21 Savage är typ horrorcore fast från Atlanta? Älskar den jävla skiten oavsett”
  • Sabina Ddumba – Not Too Young (YT) Minns Sabina Dumbba från när hon var med i nåt som var Idol fast det inte var Idol i tv4. Det var så tydligt då, och det är så tydligt nu att den där tjejen kommer bli en jävla stjärna.
  • Maxwell – Lost (YT) 2016 var året då jag upptäckte RnB. Eller är det här Soul? Det rör mig in i märgen anyways.
  • Gucci Mane feat. Travis Scott – Last Time (YT) Tvåtusensexton var också året då Gucci Mane fick göra en Tiny Desk concert.
  • Tish Hyman – Subway Art (YT) En lite banal låt kanske, men ändå en låt som stannat med mig hela året.
  • Peewee Longway feat. Gucci Mane  – Pocket Watchin (YT) Alltså det här är lite ljug, så här bra är inte den här låten, men 2016 var året jag upptäckte vilken jävla rappare Peewee är! Älskar när såna här udda figurer också rappar brallorna av folk. Good stuff.

Så mycket bättre 2017

Nästa år kommer jag behöva göra en ännu deppigare lista. Tack och hej, leverpastej!

Brum brum som i brunt

236041312_ff0b8878-c48c-4bcf-9a62-cb6ab0687dc1

Inte sedan andra världskrigets slut har det stormats så kring vilka som egentligen ska arbeta för den tyska biltillverkaren Audi.

Kakan Hermansson, en del av influencersamhället, känd för sitt engagemang kring kvinnors rättigheter, sin humor, hantverkskonst och numera deltagare i folksporten På Spåret, anlitades som språkrör för någon slags kampanj för Audi. Vad kampanjen gick ut på har jag ingen aning om. Men om jag skulle gissa? Förmodligen följande:

Scen: Skogsparti och landsväg. Det är mörkt ute, men på nåt sätt är ändå vägen och skogen upplyst.

En nytvättad bil kör längs vägen och lacken blänker sensuellt mot kameran.

Klipp till ny vinkel: Bilen svänger in mot kameran och stannar, ljudlöst, utan att några avgaser pyser ut i onödan heller. Den ser nästan nyknullad ut.

Scen: Läckert showroom. Mörka långa draperier. Det står nån jävla stege i mitten av rummet. Kakan står i mitten.

Kakan Hermansson: “Köp en bil! Om ni inte vill köpa den för att åka från punkt A till Punkt B så kan ni väl köpa den för att jag är kändis! Kämpa! Bakom!”.

***

Men! Jag misstänker att reklamen inte alls var utformad på det viset, för av internetreaktionerna att döma gick den mer i den här stilen:

Scen: Vi är nånstans ute i förorten. Överallt går det omkring ondskefulla svarta skynken och kör barnvagnar, samtidigt som de puttar omkull skröpliga svenska pensionärer till höger och vänster. Det är vått och fuktigt. Man hör böneutrop (eller är det uppviglingar?). Snabba, hetsiga klipp, svettig hud, eld, mörker.

En stackars oskyldig Audi står vid en parkeringsplats utanför ett icke namngivet Centrum. Runt om sitter det en hög hotfulla figurer med läskiga kepsar och skägg. Det är helt omöjligt att avgöra om de är södermalmshipsters eller förortsvandaler i mörkret. Kakan Hermansson dyker upp mittibland dom.

Kakan Hermansson: “Titta! En moderat-bil! För hederligt folk! Hahahahaha, nu ska de minsann få!”

Kakan spyr ut flammande eld över bilden, som genast står i lågor. Gänget samlar sig runt bilen och börjar sjunga nationalsången på arabiska. Pensionärerna når inte sina pensionscheckar. Polisen vägrar göra nåt åt saken, för det är tydligt en no-go-zon.

***

Förklarligt blir folk väldigt upprörda. Hade jag sett den här reklamen hade jag nog också blivit upprörd, den verkar ju helt sjuk. Hade jag varit en sån person som tyckte att Facebook hade varit rätt kanal för min beklämdhet hade jag kanske också vänt mig till Audis facebooksida för att säga ett par väl valda ord. Och mycket riktigt, det är precis vad folk har gjort.

Och Audi väljer således att avsluta samarbetet. Det var den stygga reklambyrån Åkestam Holst, som förutom den här fadäsen också ligger bakom den fruktansvärda idén om att man ska kunna sälja apoteket-produkter med modern dans, som var den egentliga boven i dramat. Då var det utrett, kan man tänka.

***

Men så var det inte det ;:PpppPPpppPP

***

Tydligen handlar den enorma upprördheten inte alls om bilbränder utan om två flera år gamla tweets. Tweets som dessutom betts om ursäkt för och tagits tillbaka. Tweets som kan uppfattas som grova, absolut, men som i sitt sammanhang ändå kan förklaras med en upprördhet gentemot en motsvarande grovhet från ett myndighetsorgan som ändå någonstans måste inse att de behöver kunna ta lite kritik.

Vi lever ju i tider där trollandet är normaliserat till den grad att det inte är något problem att uttrycka sig hur befängt som helst under eget namn. Hundratals kommentarer har strömmat in, från åtminstone tiotals personer.

Vad försiggår i huvudet på Johan, drygt 50 år gammal, som “kämpar på” och gillar att dansa salsa och att turista i Sydostasien, som plötsligt ser det som sitt uppdrag att kommentera på Audis bilder flera månader tillbaka i tiden om hur han ska “sprida kampanjen på sitt jobb” med förhoppningen på resultatet att detta jobb ska sluta leasa några bilar från Audi? Hur ska hans chef reagera när Johan från ekonomi plötsligt kommer och gormar om att hon som har den där fina sminkbloggen och var med i På Spåret och var så rolig är anledning till att de ska säga upp eventuella leasingkontrakt?

Hur kommer det sig att polisen Jon Wäjn (möjligtvis inte hans riktiga namn) inte tycker att det räcker att skriva en gång att de borde skämmas, utan blir så nöjd med sitt inlägg att han kopierar och klistrar in det i flertalet trådar för att verkligen lyckas markera sin poäng?

Vad beror det på att Jon från Borlänge trots sin goatee och fotbollsspelartuppkam ändå inte känner sig nöjd med dagen förrän han lagt upp ett helt bildalbum på Facebook om Kakans tweets och skrivit samma upprörda kommentar efter varje bild som Audi lagt upp sen oktober? Han verkar i och för sig allmänt engagerad i bilars välbefinnande, på hans sida hittar man också upprörda artiklar om bilbränder.

Varför är nio av 10 som ilsket kommenterar är män, 10 av 10 vita och att den kvinna som spydigt skriver om att Zlatan var en bättre frontfigur också råkar vara politisk sekreterare för SD som delar misstänkliggörande våldtäktsartiklar från brunhöger-bloggarna?

Hur kommer det sig att nästan hälften av de män som kommenterar har profilbilder där de håller i vapen och åtminstone två av 10 verkar ha peakat när de gjorde lumpen?

Och hur misslyckas Audi med att se vilken röta det är och tar tag i det, snarare än att försöka sticka undan med svansen mellan benen? Om man nu verkligen inte vill råka vara politisk genom att beblanda sig med personer som både tävlar i På Spåret och är domare i Talang så är det ganska lätt att markera detta genom att till exempel säga det.

Scen: Vit kontorsmiljö. En yuccapalm står bredvid en grå soffa, där en stramt klädd marknadschef sitter och tittar allvarligt in kameran.

Stramt klädd marknadschef: “Vi på Audi tar naturligtvis inte någon politisk ställning. Däremot är vi för öppenhet och tolerans, och tycker att man kan ändra sig. Själva använder vi inte längre slavarbetare, hoppas vi. Så köp en Audi.”

***

Eller, så kanske det helt enkelt är så som det framgår av kommentarerna på deras Facebook. Deras snittkund är en medelålders vit man som är trogen Audikund och med vapen i hand leasar ungefär 200 bilar men samtidigt är så labil att han hux flux kan välja att säga upp allt detta på grund av ett par förflugna tweets. I så fall, ¯\_(?)_/¯.

sd_k_audi

Många som räntar

Melodi:

Ey, ett konto rött, ett konto svart.
Från mitt Andorra till ditt Caymanöarna. Mina räntor mot dina räntor.

REF X2
Många som räntar, många som längtar efter I.P.O/
Ey! Tror ni att jag skämtar?/
Mossack Fonseca, jag vet att ni flämtar/
Problem med bolagen, haja att jag kämpar/

Lönekontot till off-shore, fett med span, fy fan!/
Känner mig som ett djur – långt ifrån tam/
Jagad av masen enda sen jag var ett barn/
Snurrar skatten som Messi, eller Jackie Chan/
Stor slipsknut under hakan, kotlettfrilla, lam/
Sveriges farligaste brottsling eller Sigmundur David Gunnlaugsson/

/…/

Greppa min avkastning, börja jobba på min skiva/
Så jag får min check och ingen kattmat – shiba/
Vi har vinster å hiva, kom igen nu, speeda/
Jag, FIFA och Putin, vi har skalbolag att driva/
Precis Saudis kronprins, för att stiga/
Falska mäklare nu jävlar är det dags för er att smyga/
En efter en, ni kommer flyga/
Över till skatteparadis, för cash utan hyra/
Fixar en ny lya, en etta, en tvåa eller trea/
Djursholmstvåplansvilla, eller en innerstads-tia/
Jag fick den på rea, önskar mina grabbar på kåken var fria/
Pengar under madrasser får kroppen att klia/
Ey bre, det är lugnt morre, använd Nordea/
Utdelningarna är fräscha — dina är som spya/
Dribblar folk av investeringar som gubbar från FIFA/
Tömmer mina konton och bara för över till nya/
Det här är mitt jobb, om ni vill ni kan prya/

Don’t test me, son!

sd_test

Jag har aldrig gjort högskoleprovet. Den egentligen enda anledningen till detta är att jag är lite orolig att jag skulle råka få ett resultat under 2.0 och i så fall vara tvungen göra om det för att inte behöva leva i skam och vanära resten av livet. I värsta fall skulle jag göra om det och ändå inte nå 2.0 och då skulle jag helt enkelt vara tvungen att förtiga att jag någonsin gjort provet. Jag skulle hur som helst inte, under några som helst omständigheter, stoltsera i en rikstäckande dagstidning med mitt undermåliga resultat.

Björn af Kleens reportage om ungtupparna i SDU och deras “högerkonservativa intellektuella nationalism” är läsvärt och intressant, men jag vet inte om jag blivit något klokare. Och även om det verkar vara en tes i artikeln tycker jag inte det verkar som om den rasistiska rörelsen heller blivit särskilt mycket klokare.

Det är svårt med intelligens. Det är inte så konstigt. Framförallt eftersom det en gång i tiden räckte med att ha pluggat över sex år i skolan för att vara en riktigt skarp kniv i lådan – nu är du plötsligt hyfsat lågutbildad om du bara har gymnasiekompetens. Och än värre — även om du har 400 högskolepoäng kan du inte plugga bort din dumihuvudetitet! En läkare kan vara ett riktigt pucko men ändå ha rätt att skriva ut medicin, din advokat kan tycka att Love, Actually är en fantastisk film men ändå kunna rida paragrafer och förmodligen är din taxichaufför inte bara en sliten klyscha utan också en högutbildad intellektuell som lever ett nytt liv som alldeles understimulerad.

Världen blir mer komplex, mångfacetterad och abstrakt desto närmre varandra vi kommer. Ett tydligt sätt att visa på att man inte hänger med i utveckligen är att försöka bromsa den, oavsett som så utvecklingen råkar vara ekonomisk, kulturell eller intellektuell.

Tiden går, och vi med den. Samhällen förändras, förädlas, förbättras. Kan man se hur världen utvecklats historiskt är det bisarrt att få för sig att man liksom nått en slutpunkt, ett mål, en plats där man kan stanna av. Att påstå sig värna om historiska värden genom att försöka hindra utvecklingen är i det närmaste en oxymoron.

Ett av världens enklaste intelligenstest är ju att kolla ifall någon är rasist eller inte. För om hen är det, då är det kört där uppe.

 

Till robotdammsugarens försvar

Hårresande robotdammsugarupplevelse

Först och främst vill jag bara förtydliga mig: köper du en robotdammsugare till någon i år så har du förmodligen bränt någon slags säkring i hjärnbalken någonstans. Vem ger bort en dammsugare? Det är en väldigt elak present. Det finns liksom inget existerande scenario där en psykiskt välmående människa, levandes i en värld där robotdammsugare är något man äger, önskar sig en sådan av någon närstående. Upplever man sig själv behöva en robotdammsugare är man nog också en person redo att gå och köpa en robotdammsugare åt sig själv.

Till saken hör att robotdammsugaren som Årets Julklapp är så urbota dumt att det förmodligen är upplagt just för att skapa reaktioner. Och reaktionerna har inte heller saknats, det skickades ut i princip parallella pressmeddelanden om hur årets julklapp istället var att ge alla sina pengar till välgörenhet, att istället för robotdammsugaren skulle man ge “ingenting” och att det var en skam att julhandeln (som vanligt) förväntas slå alla rekord trots att vi påstås stå på knäna för flyktingar som har den dåliga smaken att vilja överleva på vår mark istället för nån annan människofientlig del av fort Europa.

Det är djupt tragiskt att vi tycker att vi kan ta en liten paus i att hjälpa till och vara tillgängliga för människor som flyr krig och död för att våra grannar inte är “lika sjyssta” — men det har inte med julhandeln att göra. Vårt gemensamma svek mot den värld vi påstår oss sträva mot pågår jämt, året om.

Årets julklapp är inte välgörenhet — välgörenhet är ingen julklapp. Välgörenhet är något du ska göra så fort du kan, så fort du har möjlighet, så fort du har ork, så fort du har råd. Julklappar däremot, dem köper du en gång om året för att nån jävla gång ska du dränka dina ungar i onödig plast. För det måste man också få göra.

För sakens skull skrev jag tre stycken julrim som du kan använda om du nu ändå köpt en robotdammsugare till någon stackare (din sjuka jävel):

Du har råttor i hörnen och massa grus i din villa /
Älskling, det dräller och luktar rätt illa /
Tur för dig att du träffat en partner som är slugare /
Nu har jag köpt dig en robotdammsugare /


Du gnotar och stretar och dammar och putsar /
Hämtar och lämnar och torkar och skjutsar /
Låt mig få hjälpa, bara avlasta något /
Haha va, nej inte jag själv, jag har styrt en robot /


Kära kusin, på dig blir jag inte klok /
Framför granen ligger klapparna och blänker /
Såg att du likeat Fossila bränslen på Facebook /
Ibland så kan jag undra hur du tänker /
Minns när du ramlade av gungan och blev sur /
Vet knappt vad du gillar annars, kanske mat, kanske sport? /
Kanske har du ett brinnande intresse för djur? /
Här får du en dammsugarrobot /


God jul.

…Men det får man väl inte säga i det här landet längre

Drake Miller

Tidigare idag var jag tvungen att till slut googla reda på vad “Millenials” egentligen var, och det visade sig överraskande vara sådana som mig själv, det vill säga folk som minns att Gry Forsell var cool en gång i tiden.

Detta om detta, som de säger, nu till senaste biffnytt: Meek Mill och Drake. Det började naturligtvis på twitter, där Meek gjorde misstaget att twittra ut att Drake använder sig av spökskrivare, utan att ha en disslåt beredd i bakfickan. Vad trodde han skulle hända? Att göra så nu, 2015, är dödsdömt redan från början. Sen dess har Drake hunnit släppa två låtar, nästan i onödan – den ena tam och den andra aningen mindre medioker. Meek är numera begravd i bilder av grodan Kermit.

Och Drake behöver verkligen inte släppa nåt mer. Han har vunnit. Det spelar ingen roll vad Meek kommer tillbaka med, för rapbeefs handlar inte längre om rapparen eller rapparens låtar, det handlar om hur fort kidsen kan göra memes som sprider sig. Och förutsatt att Drake inte gör bort sig, så är han safe.

Och det är också symptomatiskt för Drakes karriär, han har aldrig varit en rappar-rappare. Han kan släppa trista popballader och vinna årets hiphop-video. Han kan släppa ett Houston-mixtape utan Houston-artister. Han kan avslöjas som ghostwritad och vinna rapbeef på walkover.

Drake är lite som Sverigedemokraterna — det spelar ingen roll vilken skit han gör, han kommer ändå gå uppåt i rankingen. Så faktum är — om Drake gör bort sig, så kommer han säkert bara att vinna ännu större.

You aint no homie, homie

NyaHornstull2

Hej.

Jag bor nära den nyöppnade gentrifieringsgallerian i Hornstull, och vi börjar där.

Redan när den planerades stod det klart att den skulle innebära att Hornstull skulle dras med i den redan fullt ambulerande sociala förändringsprocessen av Stockholms innerstad. Det hade ju naturligtvis pågått länge, långt innan gallerior var de enda spikarna till stadsplanerarnas hammare. Men nu skulle det alltså bli en sådan.

Och gallerian byggdes — trots att det precis byggts en galleria bara en ynka liten bro bort, i Liljeholmen, så byggdes den. Man lovade att det skulle bli skillnad på galleriorna, det skulle inte bli nån galleriagalleria (?) av hornstullsbygget, man kände hornstullsborna bättre än så, de tyckte visst att Hornstull var ett “mini-new york” minsann (googla), ett HM skulle man klämma in men det var minsann allt svenssonigt som skulle få plats innan för dörrarna, i övrigt skulle det bara bli mikrobryggerier och grishalsslaktare och ekologiska mattor och mustaschfrisörsalonger och dyra doftljus med snygg typografi på etiketterna.

Sen så blev det väl inte riktigt så. Och det var det väl kanske ingen som riktigt hade gått på att det skulle bli heller, men nog tror jag att de flesta ändå trodde/hoppades på nånslags gallerifierat Nitty Gritty (hur själadödande det än må vara), snarare än att man skulle smälla upp motsvarigheten till den lite snobbigare gallerian i Karlskrona ovanpå tunnelbanestationen.

Men det talar också sitt tydliga språk: det är inte med välavlönade mediafolk i trettioårsåldern med etnoscarf runt halsen långt in på försommaren som en Bonniergentrifiering görs… det är av inflyttade mellanchefer från Eslöv som köper ihopslagna fyrarummare med familjen och tycker att det är bekvämt med gångavstånd till MQ. Och att det var så det ligger till är nog ingen överraskning för någon, annan än för just mellancheferna från Eslöv som köpt en fyra i “horan” men ändå inte förvandlats till välavlönat mediafolk med scarf runt halsen i juni. Du får den gallerian du förtjänar.

Men, med allt detta sagt.

Vad, i hela helvettet, har jag gjort för att förtjäna att Bingo Jävla Rimér öppnar en butik i närheten av kvarteret där mitt barn ska lära sig cykla?

Bingos vidriga idé “Sexy by Sweden”, också känt som anledningen till att jag aldrig kommer kunna lyssna på nåt Lazee släpper utan att tänka på Danny Sås-i-du, har alltså öppnat som butikskoncept där i gallerian. Och det är faktiskt inte mysbyxor med bokstäver på röven som gör mig besvärad — det är värre än så.

asaplook1_242819

För vad som känns som evigheter sedan, åtminstone i tumblr-tider som dessa, designade den legendariske Russ “SSur” Karablin en keps som det stod “Comme Des Fuckdown” på, en pastisch på märket Comme Des Garçon. Det var förmodligen inte första gången någon gjort en lyckad “gatufiering” av ett upscale-märke, men det var välbalanserat och inte minst hade A$AP Rocky på sig kepsen i en video vilket gjorde att efterfrågan blev enorm (Comme Des Garçon-referensen var förmodligen betydligt bredare än vad SSur hade föreställt sig) och kepsen och uttrycket blev till en egen kollektion och en nytändning för det klassiska streetwearmärket. Ganska snabbt blev kepsen Played Des Fuckout.

Men det hindrade inte en enorm mängd andra försök från andra mer eller mindre etablerade designers att göra liknande teman. En av de mer lyckade och framgångsrika koncepten var och är Brian Lichtenbergs “Homies”-kollektion. Brian Lichtenberg är från Los Angeles, har tagit det franska lyxmärket “Hermés” logotyp och gjort om den till “Homies”, bytt ut “Paris” mot “South Central” och droskan i logotypen mot en low-rider.

GRAMMY_WINNING_PRODUCER_The-Dream_IN_THE_Brian_Lichtenberg_HOMIES_SWEATSHIRT_AT_Beyonces_HBO_PREMIERE_OF_LIFE_IS_BUT_A_DREAM_280

Till skillnad från SSurs “Comme Des Fuckdown”-projekt, som hela tiden vinklar taggarna mot lyxmärket och konsumtionen snarare än någonting annat, är problemet här att det genast blir nånslags exotifierande i gängkultur sett utifrån. Det blir fördomsfullt. Även om det har en lokal anknytning i och med Los Angeles så känns det tveksamt att den här killen har varit och snurrat runt i en Cadillac Coop DeVille med särskilt många “homies” alls. Tröjorna verkar dock accepteras av mer förmodat gängkulturellt bevandrade (eeeh, Ciara och The-Dream), så jag har lite svårt att sätta ner foten här.

Döm om min förvåning när jag märker att Sexy by Sweden-butiken stoltserar med en sådan tröja längst ut vid ingången. Är Bingo Rimér återförsäljare av Brian Lichtenberg-gear?

Döm om min förvirring när jag inser att det inte är Brian Lichtenbergs Homiés-tröja som står där, utan en av någon anledning ännu dummare, ännu mer exotifierande och förmodligen ganska rasistisk. Någon verkar nämligen ha tyckt att referensen “South Central” är på tok för avancerad, och bytt ut den mot “Keep It Real”. Och någon verkar tyckt att low riders är för obskyrt, vi slänger in ett maskingevär där istället! Höhö, homies, keep it real, skjutvapen. Det här ska vi sälja till mellancheferna från Eslöv!

Vad Bingo har gjort här är alltså att helt skamlöst sno ett tryck, som i sin tur redan är snott som idé, som i sin tur bygger på en idé om att sno idéer, förvränga och förvärra det, och sälja det som sitt eget. Det skulle kunna vara ett bisarrt slutarbete från en konstskola men jag kan för mitt liv inte förstå vad det i så fall ska gå ut på?

fuck bingo forever

Hur som helst, Bingo, med tanke på hur svårt det faktiskt är att lyckas driva en klädbutik i nuläget, hoppas jag att den där butiken går så oerhört dåligt att den drar med sig alla andra dina prylar och företag med sig i konkursen. Långt ner. Djupt mycket längre ner än alla självförtroenden du sänkt.

Penslar med känsla

Jag har aldrig skrivit om Drake här, i alla fall inte om man ska tro min sökfunktion, och det beror i mångt och mycket på att jag inte vet riktigt vad som skulle vara värt att skrivas. Drake är en besynnerlig artist tycker jag. När han “tog sig upp” så hade han verkligen alla rätt – eller i alla fall tre rätt: han backades av Cash Money, han hyllade Z-Ro på scen i Houston och hans mixtape släpptes i en OG Ron C-screwad version. Det borde helt enkelt vara en kille med koll på sin musik, tänker man. Dessutom lovordades Drake från håll och kanter av människor som i vanliga fall har alldeles utmärkt musiksmak. Och så visar det sig vara en dude som, med dåtidens måttstockar, försöker rappsjunga som en omotiverad Kanye West med halvtaskiga batterier i autotunern, på sin höjd? Jag fattade ingenting.

Och kruxet är detta: bara för att någonting låter som en omotiverad Kanye West med halvtaskiga batterier i autotunern behöver det absolut inte innebära att jag tycker att det är dåligt – det kan till och med vara en rätt soft gimmick vid rätt tillfälle – men det var nåt med just den här duden som inte landade rätt.

Jag har försökt lista ut vad det är – för det är inte riktigt så enkelt att det beror på att han är en mespropp, för det finns det ju fler som är som jag absolut inte har några problem med – och jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på det. Förrän nu, i någonslags tankekedja som bubblade upp efter att ha läst min rapquiz-lagkamrat Nicholas krönika i Nöjesguiden idag.

Krönikan är rubriksatt “Drake är feminist” och det… är rätt uppenbart inte sant, och det säger nästan Nicholas själv i texten. Jag kan tänka mig att det är en medveten provokativ rubriksättning, kanske av någon annan är Nörfen, för att locka till sig (just sådana här) reaktioner. Gott så. Problemet med krönikan är däremot att tesen förs fram att “Drake blottar självtvivel och sårbarhet” och “erbjuder ett alternativ till machokulturen”, att “han sjunger så mycket om känslor och kärlek och inte är ett dugg ghetto”* som något slags unikum i den i övrigt känslokalla och manschauvinistiska hiphopgröten. Samt att detta skulle vara en feministisk gärning.

Hur det ligger till med den feministiska gärningen låter jag hellre andra debattera närmare. Jag skulle däremot vilja stanna vid ämnet Känslor och Rap. För där upptäckte jag nämligen hela mitt lilla finger rakt ner i vad som är problemet jag har med Drake…

Förr i tiden, då telefoner hade sladd och det var farligt att åka till New York och folk brydde sig om hockey-VM, då debatterades det om gangsterrappens ansvar och en hel musikgenre inom hiphopen föddes fram där främst medelklassmän, varav en överraskande stor del även den gången var från Kanada, rappade om samhällets ansvar istället. Vissa hade dreadlocks i skägget och kom från Västerås, andra hade universitetsexamen och var kompisar med Mos Def. Konsensus rådde hur som: rappar man om pistoler kan man inte ha någon politisk analys. Stop the violence in hiphop, why-ououou.

Naturligtvis är ingenting någonsin så enkelt, och att rappa om pistoler är förmodligen betydligt mer politiskt än att de facto inte göra det – i alla fall i ett samhälle där pistoler och våld är stora samhällsproblem.

Att mena att Drake rappar och sjunger om känslor, till skillnad från övrig rap, är att hamna i samma fallgrop. Eller i alla fall göra klart att man inte riktigt ser skogen för alla träd. För menar man att vanliga rappare inte rappar om självtvivel eller sårbarhet så kan inte ha hört samma Waka Flocka Flame som jag har hört. Man kan inte ha hört samma Young Jeezy. Man kan inte ha hört Z-Ro, eller Gucci Mane. Eller The Game, eller Ghostface Killah, eller Cam’Ron. Eller någon alls av de rappare jag gillar och lyssnar på. Och det är ju synd.

För att någonting ska vara riktigt bra ska det inte bara handla om en känsla – känslan ska förmedlas.

Och jag lyssnar mycket hellre på rappare som rappar med känslor, än rappare som rappar om känslor.

 

* ok, 1: känslor och kärlek ? ghetto? huh? 2: drake är kanadensisk medelklass, det däremot, ? ghetto

BONUS: bildgooglingen “emotional rapper” resulterar i en stor majoritet bilder på drake.