Strängar på min gubblyra

honkytonk

Man blir äldre. Man fyller trettio, man får barn, man blir mellanchef, man får mage, tänderna ramlar ut. Men det värsta av allt, man börjar lyssna på gitarrmusik.

Hur det blev såhär är omöjligt att svara på, men nu sitter man plötsligt här och uppskattar låtarna i Jills Veranda. Gucci Mane släpper förvisso fortfarande sjutton skivor om året, den ena med bättre omslag än den andra, men nånstans mellan dagislämningarna och bolåneamorteringarna känns det plötsligt som om man behöver lite strängdarrande ackompanjemang att försvinna bort i en stund när man sitter där på bussen hem och passar på att Vara Ifred I Tio Minuter För En Gångs Skull.

En fördel med att hittills varit hyfsat förskonad den här delen av musikhistorien är att man kan höra låtar med några som kallas Pink Floyd från skivan Dark Side of The Moon, en av världens bäst säljande skivor någonsin, som man aldrig hört tidigare. Pink Floyd sägs vara jättekända — men för mig: diggin’ in the crates-musik. Musikarkeologen på äventyr. Osv. Det är också mycket lättare att imponera på sällskap runt omkring en med kunskaper om gitarrmusik, istället för detaljerade vändor kring No Limits utgivningstakt 1997. Alla kan ju skriva under på att en snubbe med skägg som sjunger om att åka hem till en liten spökstad är objektivt bra musik, alltså är sådan kunskap viktig och intressant. Alla vinner!

Hur som helst, här är en liten lista låtar som jag brukar lyssna på i rad:

Apple music: En Fars Gitarrmusik

Tweets jag tweetat som jag tycker fick för lite uppmärksamhet

Don’t Call It A Comeback

1047048130

“Käften. Käften för fan.”

Han mumlade hotfullt mot väckarklockan, som spelade Rihanna för honom. Kliade sig i skäggstubben och blinkade ilsket mot rullgardinen som släppte in en liten strimma morgonsol. Ett par dammkorn virvlade runt i solstrimman, helt obekymrade. Han harklade sig och suckade. Förbannade dammkornen. Som om pollen inte var nog. Detta jävla liv. Men sen kom han plötsligt ihåg vem han var, och var han var, och log brett. Sen började han skratta. Han skrattade hela vägen till badrummet, där han stoppade in en tandborste i munnen, skådade sig i spegeln — lätt rosafärgad, trivselfet med slarvig skäggstubb. Nåja, fortfarande rätt bra hår, om än med hockey-tendenser. Han fortsatte skratta så att tandborstskummet stänkte ner spegeln. Han spärrade upp ögonen — några spår av gårdagens sista tre onödiga vinglas, men inte så farligt. Han skrattade, och skrattade. Han tittade på klockan — det hade gått 8 minuter sen väckarklockan hade börjat väsnas, så klockan var snart åtta. Det var i slutet av april, år 2017. Han visste att telefonen strax skulle ringa.

Nu surrade vibrationer från telefonen vid sänggaveln. Han spottade ut tandkrämsresterna, torkade av sig med ovansidan av handen och gick tillbaka in i sovrummet. Han tittade på telefonen trots att han redan visste vem det var som ringde, och tog ett djupt andetag för att kväva den sista skrattimpulsen.

“Mmm, det är Fredrik”

“Godmorgon, statsminister Virtanen! Idag står följande på schemat…”

Det var egentligen en sjuk jävla slump att det blev som det blev. Det hade börjat med att nån hade läckt att Åsa Romsons titel som Vice Statsminister mest var ett litet dumt skämt, nåt som Stefan Löfven hade skojat om bakom stängda dörrar och som på något underligt sätt hade rest hela vägen ner till regeringsposterna. Gudskelov hade inte Miljöpartiet bråkat nåt om den saken. (Och vad skulle hända egentligen? Det var ju inte direkt så att Löfven skulle råka ut för något, vi bor ju i Sverige, och han var ju faktiskt partiledare för Socialdemokraterna — det har ju nästan aldrig hänt att en socialdemokratisk partiledare har råkat illa ut. Nån gång, kanske, men knappast vanligt.)

Sen blev Löfven hastigt sjuk, och frågan ställdes helt plötsligt på sin spets! Her–re–gud vad journalisterna hade läst på plötsligt, Ställföreträdande Statsminister skulle man ju visst ha. Den där Vice Statsministerposten visade sig bli lite besvärlig ändå. Planen hade ju varit Wallström — och det hade gått ganska bra att bara putta in henne i de rum där det behövdes en representant och Löfven saknats — men nu? Nu hade hon ju också fått klart för sig att partiet som sista desperat utväg försökte smyga in henne som partiledare bakvägen, trots att hon så många gånger tackat nej. Men ett nej är inte alltid ett nej, hade man rationaliserat och kört på. Och Margot drog öronen åt sig, packade sina pärmar och pinaler och drog ut och tågluffade i Europa.

Journalisterna slutade inte fråga och visa av Juholtsk erfarenhet visste Socialdemokraterna att de behövde presentera något som journalisterna svalde, snarare än något som verkligen fungerade. Miljöpartiet var en stängd dörr, och internt hade Socialdemokraterna nästan slut på gubbar nu — hur skulle man lösa det här. Man sneglade naturligtvis mot kulturministern, Alice Bah-Kunhke, men… Det kortet, som hade verkat så väl på pappret, hade man inte riktigt lyckats spela ut så som man hade trott! Fan, de där killarna med glasögonbågar och cykelkepsar på pr-byrån hade ju sagt att hon var en sure-thing. Nä, Bah-Kunhke fick vänta. Hon var lite för avantgarde. Just precis nu behövde man hitta en Ställföreträdare som ser rätt ut, och säger rätt saker. En som är som folk är mest, tycker som folk tycker mest och tänker som folk tänker mest — fast med Socialdemokratiskt Sunt Förnuft! Och en som dessutom visste hur journalister fungerar.

Men egentligen är det ju inte där historien börjar.

Nä, egentligen var det en jävla sjuk slump att det blev som det blev. Fredrik levde sitt liv, skrev lite om musik och popkultur, som sig bör, man tjänade väl inte så gott men man levde fritt! Fik in en fot på Aftonbladet, fick in en till, hade slut på fötter men klämde vidare. Det fick funka. Och, plötsligt vart Fredrik utrikeskorrespondent! I fucking New York! Shit mannen! Fredrik skulle sluta röka, så han bloggade om det. Han kunde ju blogga grabben, denna magiska nya språkform som gammelgubbarna inte förstod. Livet var ganska gott ändå. Nöjeskrönikorna fortsatte skrivas.

Han hade precis skrivit en lång krönika om hur Eldkvarn var Sveriges bästa rockband och att de pratade som ingen annan kunde som Utanförskapet och Utsattheten och Ensamheten, med små briljanta kopplingar till Victoria och Daniels kommande barn (försiktigt… hyllande?) och en snygg parallell mellan Waka Flocka Flame och tre chipspåsar som måttenhet. Där satt den. Han klappade symboliskt en osynlig katt och klickade “send” på mailet… Till? Nej! Fel! Helvette, han råkade skicka krönikan till ledare@aftonbladet.se — det här kan sluta illa. De vet säkert inte ens varför de borde veta vem Waka Flocka är! Åh.

Men det blev inte pinsamt, istället blev han också ledarskribent! Sjukt.

Och här stormtrivdes Fredrik, här kunde man skriva krönikor precis på gränsen till det som är provocerande — det vill säga, ytterst nära provocerande, men ändå alldeles tryggt och bomullsinlindat. Och just detta råkade ju vara Fredriks paradgren. Och så en dag, efter nästan fem år av klickmagneter som “Jag Tycker Ni Borde Plocka Upp Efter Era Hundar”, “Varför Får Bara Rika Människor Åka Lyxbil”, “Jag Såg En Fattig Tjej Och Det Var Verkligen Sorgligt Och Jag Ville Hjälpa” och “Varför Hjälper Ni Inte När Ni Ser Fattiga Tjejer Som Är Fattiga Och Behöver Hjälp, Ska Det Vara Så Svårt” ringde telefonen från ett okänt nummer — ett nummer som strax skulle vara mycket välbekant.

“Mmm, det är Fredrik”

“Hej Fredrik! Det här är Carin, Carin Jämtin. Du, jag har en fråga…”

Vad hade han skrivit nu? Var det den där kanske något en aning kritiserande krönikan om SL-kortet? Men han hade ju kompenserat det med att ge Karl-Petter Thorwaldssons Sommar-prat jättehögt betyg, så det borde väl vara löst? Vafan…

“Hur skulle du känna om du — och, hmm, det är OK att säga nej alltså — om du, alltså, skulle bli Ställföreträdande Statsminister?”

“Ursäkta?”

“Ja, jo, jag förstår att det kommer plötsligt. Tänk på saken! Men alltså, efter de senaste dagarnas kalabalik här – vi vill bara ha någon som vi känner tycker rätt, och kan säga det, och kan ta journalisterna direkt! Herregud, så fort vi skickar ut Åsa blir det nåt jävla knas alltså, vi behöver nån som säger vad alla vill att han ska säga!”

“Ja…”

“Ja, tänk på saken alltså. Men det brinner ju lite i knu…”

“Ja, ja var mitt svar alltså! Självklart ställer jag upp!”

En timme senare satt han på Sveavägen i ett stort konferensrum och blev briefad om situationen. Medan de pratade (de var en hel stab med folk, som han redan glömt namnen på) tittade han sig om. Bra, ljusa rum. Trädetaljer, frukt på bordet. Whiteboards. Det stod nåt på den där, stod det “brevlådor”? Någon hade ritat en massa streckgubbar som var kopplade till pilar på nåt sätt. Pilar hit och dit. Ytterligare en timme senare var han hemma igen. Imorgon förmiddag skulle han hålla en presskonferens om sitt nya uppdrag — och sen skulle ingenting mer hända, det var planen.

Presskonferensen hölls, Fredrik fick svara på massvis med frågor om hur länge det här hade varit i planerna (sedan i början av 2012, hade han fått ljuga). På det stora hela hade det gått ganska bra. Det hade känts bra att sitta däruppe bakom skrivbordet och svara på frågor, få peka på journalister, välja vem som fick fråga. Han visste ju vilka han skulle välja. Sedan åkte han hem och skrev en nöjeskrönika om Amber Rose och dubbelheten i att både jobba som video-vixen men samtidigt ha sin rätt att definiera sig själv som mamma.

Inte ens två år senare sätter Stefan Löfven en jordnöt i halsen, och nu är Fredrik Virtanen Statsminister.

Medan Carin går igenom schemat tittar Fredrik ut från balkongfönstret. Det är en ljummen dag ute. Kallt, men det ser ut att bli ganska drägligt senare. Nån är ute och går med sin hund. Plocka upp efter den! Plocka! Bra. Han sätter på kaffebryggaren. Det ska bli gott med kaffe. Idag ska han nog försöka göra lite skillnad. Han tog upp en cigarett och tände den. “Carin,” säger han.

“Carin, idag ska vi göra lite skillnad.”

Come Home With Me — the P.A.P.P.A.L.E.D.I.G. mixtape

Hej!

Dags att tillfälligt väcka ett dött internetfenomen, “bloggen”, genom att försöka göra en klassisk latmans-intervju med mig själv, och gå igenom det här mixtapet spår för spår och förklara vad just den och den låten gjort för att få äran att medverka. Är ni med mig? Förmodligen inte, eftersom jag skriver på en “blogg” som inte har skrivits på sedan mp3:or hette stenkaka.

1. intro
Det är viktigt att man har ett intro, hur ska man annars förstå att mixtapet börjar?

2. ansiktet – x (blockflöjtsorkestern halvfärdig ena halvan drog till berlin remix) preview
Den här remixen påbörjades nån gång förra århundradet när låten i fråga fortfarande var aktuell. Orginallåten har jag ärligt talat rätt svårt för, men den här remixen blev kul tycker jag. Tyvärr drog alltså den andra halvan av Blockflöjtsorkestern till Berlin för att leva någonslags semiironiskt reklamstekarliv, och kanske knarka. Så remixen blev aldrig färdigställd. Men om ni tänker er att den fortsätter lika episkt, och med mer fläskig synt efter ett tag, då fattar ni va?

3. trouble feat. gucci mane – hustle & ambition
En sån här monsterkombo är ungefär allt man behöver på ett mixtape. Jag funderade ett tag på att inte lägga in några fler låtar efter den här, utan bara loopa den här i 40 minuter. Fan, varför gjorde jag inte det?

4. katie got bandz – i need a hitta
Chicagos Chief Keef är det nya hoppet enligt det lilla smala internetbloggarhiphopinternet, som alltså ställer sig i kontrast mot det stora breda internetbloggarhiphopinternet som hypar folk som Drake och Slaughterhouse, vilka nu det är. Och Chief Keef är väl kul, men de som är riktigt kul är tjejerna som han hänger med. Egentligen ville jag ha med en låt med rapparen Shady, som har gjort den här videon. Där rappar Shady på vad som ser ut som en skolgård, och hon och hennes kompisar står och skrattar och dansar lite till musiken och rappar lite och allt ser rätt oskyldigt och gulligt ut till en två meter lång tjej som ser ut att ha en lätt släng av downs syndrom drar fram en handpistol, fortfarande småskrattandes, och dansar vidare. Sen har plötsligt alla vapen i händerna. Den tjejen är Katie Got Bandz, som inte bara har ett strålande rappnamn (till skillnad från Shady) utan också en hit med låten “I Need A Hitta”.

5. sasha gohard feat. chief keef – it’s a drill
Sasha Gohard är en annan rappare från samma gäng. Hon har släppt ett helt mixtape, som heter Glory Girl, och verkar vara den av Katie, Shady och sig själv som hittills har gjort mest grejer, och kanske också är den stabilaste rapparen av de tre. På den här låten gästar Chief Keef, även om det låter lite som om det är Sasha som gästar och Chief Keef som äger låten. Jag gillar pianoklinket. Hela det här gänget verkar vara mellan 14 och 17 år gamla, förresten.

6. sasha gohard – sasha she go hard Hon har ju också, likt Katie Got Bandz, ett typiskt bra googlingsbart rappnamn. Man kan dessutom göra låtar på det vilket borde vara ett framgångskoncept, tycker jag.

7. fat trel – trel got em laughing
Ett annat framtidshopp är Fat Trel. Han är lite äldre än Chicago-folket, i Sverige skulle han varit myndig. Han är från Washington. Han är lite fet. Han är lite rolig. Han är riktigt bra. Här har han fått folk att skratta. Låten är från hans tape “No Secrets”. Hans senaste “Nightmare on E Street” är också helt klart värt att titta närmare på. There is Lex Luger on there. Men den här låten är producerad av Trels inhouseproducenter Basshedz.

8. action bronson & riff raff – bird on a wire
Det är inte lätt att vara vit, rappare och trovärdig. I videon till Bird On A Wire rullar herr Action runt med två blunts konstant i händerna, och Riff Raff ser ju ut såhär. Hur som helst rimmar Action Bronson “leave the party with your daughter” med “karate in the water” vilket är kul. Och Riff Raff, som man ju lätt tror är på skoj, rappar riktigt bra han också. Och Harry Fraud, som har producerat, är ju ett namn att hålla koll på. Han finns naturligtvis med på nya Fat Trel-mixtapet också, till exempel.

9. dirty red – ridin’ through the city
Om du är en rappare från Atlanta som öppnar din nya singel med att rappa “I’m just ridin’ through the city/with my head to the ceiling/tryin’ to cath that feelin’/off instrumentals” så lyssnar jag. Snygga Outkastparalleller är snygga.

10. chamillionaire – lets get that
Den här låten föranleddes av en fascinerande historia sociala medier. Det är nämligen så att Chamillionaire, som ni kanske kommer ihåg från den gamla succégruppen Paul Wall & Chamillionaire, har släppt ett nytt tape där han låtit sina fans bidra med beats. Dock uppstår stor förvirring när två olika twittrare, carmil847 och IamDCmusic påstår att det är de, oberoende av varandra, som producerat låten “Let’s Get That”. Det blir en twitterfest när man försöker gå till roten med vem som egentligen är upphovsmannen. Den ene skickar en video på hur hans fil ser ut icke-utrenderad, den andra skickar orginalfiler från 2009. Man dör av spänning. Till slut vaknar en tredje twittrare, DizzyBeatz, och menar att det de facto är han som är upphovsmannen till beatet. Det visar sig också stämma, då han sålt beatet till en sida som heter “Prime Loops” varifrån de andra två laddat ner beatet och sedan sålt det vidare. Rafflande! Hur som helst oerhört spännande och man kan tycka att beatet åtminstone lite grann påminner om en lila hitsingel från 2005.

11. ice feat. ken – superfräsch
Sen blir det svensk rap! Den här låten är superkort. Men kul.

12. stockholmssyndromet feat. chapstahman, c.u.p. & on-ree – har ni fest eller?
Stockholmssyndromet kan vara det mest intressanta i svensk rapvärld just nu, och jag önskar att jag hade den här låten i vettigare version än med DJ Black Moose gormandes mitt i den. Men det har jag inte. 13. näääk & nimo – backa bak Det finns ingen svensk rappare som kan matcha Näääks flow. Här kommer han till sin fulla rätt, en aggressivt snabb låt som känns långsam — perfekt. Jag har aldrig riktigt blivit såld på Nimo Cheebs tidigare, men så han flyter här herregud. Det är tydligen i grund och botten en “version” på den här låten, som jag aldrig hört.

14. grillat & grändy feat. ison – vafan händz?!
Vafan händz?!

15. allyawan – ljög för mig
Det är nåt med samplingen i den här låten, den lilla smygande oooh-uuuh-åååh-ah, som liksom gör det för mig. Fattarnivadjagmenar?

16. prgz – forgive, forget
Man måste ha Alabama med. PRGz, denna sorgligt underskattade rappgrupp. Det här kan vara den finaste mysrapplåten som släppts. Den här låten är det visserligen bara Mata som rappar på, Jhi Ali hörs i alla fall inte. Från skivan Born 2 Ball, som jag tycker du ska införskaffa. Trots att omslaget, av någon helt outgrundlig anledning, är en jävla QR-kod? Tack och hej!

Kollektivets kraft

Äntligen!

Det är inte ofta jag känner så inför politiska utspel, men det här är fantastiskt. På DN Debatt, en slags pappersversion av Newsmill, skriver Ilija Batljan och Carin Jämtin om det vi stockholmare tycker är viktigt och prioriterar i en artikel, helt seriöst kallad »När ska vi Stockholmare få tid att älska och skratta?«.

»Vad innebär ett rikt liv för dig?« börjar artikeln, och sedan får vi också reda på vad det innebär för oss. Möjligtvis en smula överraskande verkar det handla mycket om att kliva omkring utan fotbeklädnad på sommarängar. Problematiken i det ligger ju naturligtvis i hur vi hanterar vår tid.

»Hur — hur hur hur i hela vida världen? — ska vi hinna kunna traska runt barfota ens lite grann?« undrar man då naturligtvis. Det är nämligen så att vi stockholmare tillbringar all vår lediga tid — när vi egentligen borde kunna springa strumplösa på sommarängar — i tunnelbanan.

Lösningen ligger naturligtvis där ju en vanlig knegare sist skulle leta, och vartill vi behöver knivsluga politiker — i själva problemet! Om socialdemokraterna vinner valet skall det minsann hända grejer där grejer behöver hända: i tunnelbanan. En hel radda förslag levereras, det ena mer nydanande än det andra! Tänk, de föreslår en kemtvätt i tunnelbanan! Vad kommer härnäst? Pressbyrån?

Men, förslaget som flest människor a.k.a. medier naturligtvis nappar på är ju tunnelbanebutlern.

Jag har aldrig hört något intressantare vallöfte, någonsin. Någonsin någonsin? Någonsin någonsin. Självklart vill jag ju ha det självklara, butlern väntandes med ett glas finare champagne på en liten silverbricka och en min av kylig avsmak. Jag vill att butlern viskar ett par korta ord om vilka som är vilka av de jag tydligen stämt möte med, och hur reservplanen är ifall vi behöver fly. Jag vill att den ackompanjerande Aston Martin:en står välsmord och uppvärmd utanför. Jag förväntar mig att vilken besvärlig knipa jag än råkar hamna i, finns min butler där för att rensa upp, utan att röra en min.

Jag föreställer mig att min tunnelbanebutler har jobbat i min tunnelbanefamilj i generationer, och på ett sätt fungerar som min riktiga tunnelbanefar, eftersom min verklige tunnelbanefar jobbade så mycket under min uppväxt att jag bara hade min tunnelbanebutler att se upp till som tunnelbanefadersgestalt.

Och med lite tur kanske till och med tunnelbanebutlern kan se till att tunnelbanepoliserna inte hotar med omotiverade drogtester?

Det som framförallt gör idén så välgjuten är att den på något sätt känns så ordentligt förankrad i socialdemokratin. Det är något med arbetarepartier, facklig verksamhet och butlers som alltid gått hand i hand i min värld.

Frågan är bara hur det skall finansieras. Jag ger bort ett förslag, helt gratis: Låt oss finansiera det likt ROT– och RUT-, och kalla det för SLUT-avdraget.

Det enda orosmolnet som kvarstår är att jag är lite, lite, orolig att det hela kommer sluta med att det var tunnelbanebutlern, i tunnelbanebiblioteket, med tunnelbanespisjärnet, som var mördaren.

Lol@Internet

Ni vet hur det är, plötsligt sitter man där och jobbar dygnet runt och hinner inte ens kolla mp3-bloggarna i RSS-läsaren. Men sen så får man plötsligt en lucka i vad man nu grävt ner sig i, och då kastar man sig likt en svulten, ännu inte nödskjuten, varg över närmaste internetkran och försöker dissekera de senaste veckornas händelser. Det är naturligtvis en ganska svårforcerad djungel därute, det tillverkas ju ändå ganska många spaltmeter internet varje dag, så det gäller att man strukturerar upp sitt avbetande. Man börjar med lite lättsmälta aktiviteter, typ Påstans Rocky-roulette, och sen rör man sig gradvis uppåt i ansträngningsnivå. Det är värt det, för det händer så mycket roligt på internet. Och det roligaste är ju inte folk som slår sig, vilket man skulle kunna tro, utan folk som uttrycker sig.

Väskdebatten har dykt upp igen, till exempel, och det är ju en välsignelse. Jag hann aldrig riktigt uttala mig sist den rasade (och nu har den väl förvisso också nästan hunnit passera) men jag ville väldigt gärna! Och facebookstatusdebatten sen! Det är ju den största stormen i ett litet vattenglas som nån har tappat i ett annat litet vattenglas någonsin.

Men mest vill jag nämna den här debattartikeln om momsen på frukt och grönt.

“…Att permanent avskaffa moms på frukt och grönsaker skulle gynna folkhälsan, skriver läkare, hälsocoacher och kända svenskar.” står det i ingressen.

Pedagogiskt är det ändå skapligt: Problematiken presenteras, en lösning föreslås och det undertecknas av förtroendeingivande personer. Först kommer läkarna. Och läkare är faktiskt några man kanske ska lyssna på när det kommer till den så kallade folkhälsan. De har ju trots allt utbildat sig i tolv år för att få peta folk på slemhinnorna, det minsta man kan göra är väl att läsa deras texter på SvD-debatt. Sen kommer nästa expertgrupp, hälsocoacherna.

Vänta nu här, vad är en “hälsocoach”? Kan det vara någon som inte utbildat sig i tolv år men vill peta på folks slemhinnor ändå?

Jag tror man överlag bör hålla sig jävligt skeptisk till människor som väljer att göra karriärer som vadsomhelst-coach. Vare sig de heter Lagerbäck eller Lapidus.

Som tur är avslutas i alla fall den trehövdade expertgruppen med utvalda från hälsorådet “kända svenskar”. Och vad är en känd svensk? Lill-Babs tydligen.

Bilden spelas upp framför ögonen på mig: Efter att ha svimmat på jobbet förs du med akutbil till sjukhus, där akutläkaren konstaterar att det rör sig om näringsbrist och skickar vidare dig till ett rum där du ska få vila och återfå krafterna. Tyvärr visar det sig att sjukhusets dietist inte är tillgänglig, men som tur är råkade Markoolio vara i närheten, och han, i egenskap av känd svensk, borde ju veta. Så blir man ordinerad “mera mål” och det är ju alltid något.

Men det roligaste med artikeln är nog att texten mer eller mindre går ut på att förklara momssystemet (vilket man skulle kunna tänka sig att den som läser SvD:s debattsidor förmodligen har hyfsad kännedom om ändå), och förklara att frukt är godis och att det borde bli en valfråga. Allt detta för att de har sett den tyska lågpriskedjan Lidls senaste reklamkampanj. Episkt, logiskt, bibliskt.