Strängar på min gubblyra

honkytonk

Man blir äldre. Man fyller trettio, man får barn, man blir mellanchef, man får mage, tänderna ramlar ut. Men det värsta av allt, man börjar lyssna på gitarrmusik.

Hur det blev såhär är omöjligt att svara på, men nu sitter man plötsligt här och uppskattar låtarna i Jills Veranda. Gucci Mane släpper förvisso fortfarande sjutton skivor om året, den ena med bättre omslag än den andra, men nånstans mellan dagislämningarna och bolåneamorteringarna känns det plötsligt som om man behöver lite strängdarrande ackompanjemang att försvinna bort i en stund när man sitter där på bussen hem och passar på att Vara Ifred I Tio Minuter För En Gångs Skull.

En fördel med att hittills varit hyfsat förskonad den här delen av musikhistorien är att man kan höra låtar med några som kallas Pink Floyd från skivan Dark Side of The Moon, en av världens bäst säljande skivor någonsin, som man aldrig hört tidigare. Pink Floyd sägs vara jättekända — men för mig: diggin’ in the crates-musik. Musikarkeologen på äventyr. Osv. Det är också mycket lättare att imponera på sällskap runt omkring en med kunskaper om gitarrmusik, istället för detaljerade vändor kring No Limits utgivningstakt 1997. Alla kan ju skriva under på att en snubbe med skägg som sjunger om att åka hem till en liten spökstad är objektivt bra musik, alltså är sådan kunskap viktig och intressant. Alla vinner!

Hur som helst, här är en liten lista låtar som jag brukar lyssna på i rad:

Apple music: En Fars Gitarrmusik

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *