Don’t Call It A Comeback

1047048130

“Käften. Käften för fan.”

Han mumlade hotfullt mot väckarklockan, som spelade Rihanna för honom. Kliade sig i skäggstubben och blinkade ilsket mot rullgardinen som släppte in en liten strimma morgonsol. Ett par dammkorn virvlade runt i solstrimman, helt obekymrade. Han harklade sig och suckade. Förbannade dammkornen. Som om pollen inte var nog. Detta jävla liv. Men sen kom han plötsligt ihåg vem han var, och var han var, och log brett. Sen började han skratta. Han skrattade hela vägen till badrummet, där han stoppade in en tandborste i munnen, skådade sig i spegeln — lätt rosafärgad, trivselfet med slarvig skäggstubb. Nåja, fortfarande rätt bra hår, om än med hockey-tendenser. Han fortsatte skratta så att tandborstskummet stänkte ner spegeln. Han spärrade upp ögonen — några spår av gårdagens sista tre onödiga vinglas, men inte så farligt. Han skrattade, och skrattade. Han tittade på klockan — det hade gått 8 minuter sen väckarklockan hade börjat väsnas, så klockan var snart åtta. Det var i slutet av april, år 2017. Han visste att telefonen strax skulle ringa.

Nu surrade vibrationer från telefonen vid sänggaveln. Han spottade ut tandkrämsresterna, torkade av sig med ovansidan av handen och gick tillbaka in i sovrummet. Han tittade på telefonen trots att han redan visste vem det var som ringde, och tog ett djupt andetag för att kväva den sista skrattimpulsen.

“Mmm, det är Fredrik”

“Godmorgon, statsminister Virtanen! Idag står följande på schemat…”

Det var egentligen en sjuk jävla slump att det blev som det blev. Det hade börjat med att nån hade läckt att Åsa Romsons titel som Vice Statsminister mest var ett litet dumt skämt, nåt som Stefan Löfven hade skojat om bakom stängda dörrar och som på något underligt sätt hade rest hela vägen ner till regeringsposterna. Gudskelov hade inte Miljöpartiet bråkat nåt om den saken. (Och vad skulle hända egentligen? Det var ju inte direkt så att Löfven skulle råka ut för något, vi bor ju i Sverige, och han var ju faktiskt partiledare för Socialdemokraterna — det har ju nästan aldrig hänt att en socialdemokratisk partiledare har råkat illa ut. Nån gång, kanske, men knappast vanligt.)

Sen blev Löfven hastigt sjuk, och frågan ställdes helt plötsligt på sin spets! Her–re–gud vad journalisterna hade läst på plötsligt, Ställföreträdande Statsminister skulle man ju visst ha. Den där Vice Statsministerposten visade sig bli lite besvärlig ändå. Planen hade ju varit Wallström — och det hade gått ganska bra att bara putta in henne i de rum där det behövdes en representant och Löfven saknats — men nu? Nu hade hon ju också fått klart för sig att partiet som sista desperat utväg försökte smyga in henne som partiledare bakvägen, trots att hon så många gånger tackat nej. Men ett nej är inte alltid ett nej, hade man rationaliserat och kört på. Och Margot drog öronen åt sig, packade sina pärmar och pinaler och drog ut och tågluffade i Europa.

Journalisterna slutade inte fråga och visa av Juholtsk erfarenhet visste Socialdemokraterna att de behövde presentera något som journalisterna svalde, snarare än något som verkligen fungerade. Miljöpartiet var en stängd dörr, och internt hade Socialdemokraterna nästan slut på gubbar nu — hur skulle man lösa det här. Man sneglade naturligtvis mot kulturministern, Alice Bah-Kunhke, men… Det kortet, som hade verkat så väl på pappret, hade man inte riktigt lyckats spela ut så som man hade trott! Fan, de där killarna med glasögonbågar och cykelkepsar på pr-byrån hade ju sagt att hon var en sure-thing. Nä, Bah-Kunhke fick vänta. Hon var lite för avantgarde. Just precis nu behövde man hitta en Ställföreträdare som ser rätt ut, och säger rätt saker. En som är som folk är mest, tycker som folk tycker mest och tänker som folk tänker mest — fast med Socialdemokratiskt Sunt Förnuft! Och en som dessutom visste hur journalister fungerar.

Men egentligen är det ju inte där historien börjar.

Nä, egentligen var det en jävla sjuk slump att det blev som det blev. Fredrik levde sitt liv, skrev lite om musik och popkultur, som sig bör, man tjänade väl inte så gott men man levde fritt! Fik in en fot på Aftonbladet, fick in en till, hade slut på fötter men klämde vidare. Det fick funka. Och, plötsligt vart Fredrik utrikeskorrespondent! I fucking New York! Shit mannen! Fredrik skulle sluta röka, så han bloggade om det. Han kunde ju blogga grabben, denna magiska nya språkform som gammelgubbarna inte förstod. Livet var ganska gott ändå. Nöjeskrönikorna fortsatte skrivas.

Han hade precis skrivit en lång krönika om hur Eldkvarn var Sveriges bästa rockband och att de pratade som ingen annan kunde som Utanförskapet och Utsattheten och Ensamheten, med små briljanta kopplingar till Victoria och Daniels kommande barn (försiktigt… hyllande?) och en snygg parallell mellan Waka Flocka Flame och tre chipspåsar som måttenhet. Där satt den. Han klappade symboliskt en osynlig katt och klickade “send” på mailet… Till? Nej! Fel! Helvette, han råkade skicka krönikan till ledare@aftonbladet.se — det här kan sluta illa. De vet säkert inte ens varför de borde veta vem Waka Flocka är! Åh.

Men det blev inte pinsamt, istället blev han också ledarskribent! Sjukt.

Och här stormtrivdes Fredrik, här kunde man skriva krönikor precis på gränsen till det som är provocerande — det vill säga, ytterst nära provocerande, men ändå alldeles tryggt och bomullsinlindat. Och just detta råkade ju vara Fredriks paradgren. Och så en dag, efter nästan fem år av klickmagneter som “Jag Tycker Ni Borde Plocka Upp Efter Era Hundar”, “Varför Får Bara Rika Människor Åka Lyxbil”, “Jag Såg En Fattig Tjej Och Det Var Verkligen Sorgligt Och Jag Ville Hjälpa” och “Varför Hjälper Ni Inte När Ni Ser Fattiga Tjejer Som Är Fattiga Och Behöver Hjälp, Ska Det Vara Så Svårt” ringde telefonen från ett okänt nummer — ett nummer som strax skulle vara mycket välbekant.

“Mmm, det är Fredrik”

“Hej Fredrik! Det här är Carin, Carin Jämtin. Du, jag har en fråga…”

Vad hade han skrivit nu? Var det den där kanske något en aning kritiserande krönikan om SL-kortet? Men han hade ju kompenserat det med att ge Karl-Petter Thorwaldssons Sommar-prat jättehögt betyg, så det borde väl vara löst? Vafan…

“Hur skulle du känna om du — och, hmm, det är OK att säga nej alltså — om du, alltså, skulle bli Ställföreträdande Statsminister?”

“Ursäkta?”

“Ja, jo, jag förstår att det kommer plötsligt. Tänk på saken! Men alltså, efter de senaste dagarnas kalabalik här – vi vill bara ha någon som vi känner tycker rätt, och kan säga det, och kan ta journalisterna direkt! Herregud, så fort vi skickar ut Åsa blir det nåt jävla knas alltså, vi behöver nån som säger vad alla vill att han ska säga!”

“Ja…”

“Ja, tänk på saken alltså. Men det brinner ju lite i knu…”

“Ja, ja var mitt svar alltså! Självklart ställer jag upp!”

En timme senare satt han på Sveavägen i ett stort konferensrum och blev briefad om situationen. Medan de pratade (de var en hel stab med folk, som han redan glömt namnen på) tittade han sig om. Bra, ljusa rum. Trädetaljer, frukt på bordet. Whiteboards. Det stod nåt på den där, stod det “brevlådor”? Någon hade ritat en massa streckgubbar som var kopplade till pilar på nåt sätt. Pilar hit och dit. Ytterligare en timme senare var han hemma igen. Imorgon förmiddag skulle han hålla en presskonferens om sitt nya uppdrag — och sen skulle ingenting mer hända, det var planen.

Presskonferensen hölls, Fredrik fick svara på massvis med frågor om hur länge det här hade varit i planerna (sedan i början av 2012, hade han fått ljuga). På det stora hela hade det gått ganska bra. Det hade känts bra att sitta däruppe bakom skrivbordet och svara på frågor, få peka på journalister, välja vem som fick fråga. Han visste ju vilka han skulle välja. Sedan åkte han hem och skrev en nöjeskrönika om Amber Rose och dubbelheten i att både jobba som video-vixen men samtidigt ha sin rätt att definiera sig själv som mamma.

Inte ens två år senare sätter Stefan Löfven en jordnöt i halsen, och nu är Fredrik Virtanen Statsminister.

Medan Carin går igenom schemat tittar Fredrik ut från balkongfönstret. Det är en ljummen dag ute. Kallt, men det ser ut att bli ganska drägligt senare. Nån är ute och går med sin hund. Plocka upp efter den! Plocka! Bra. Han sätter på kaffebryggaren. Det ska bli gott med kaffe. Idag ska han nog försöka göra lite skillnad. Han tog upp en cigarett och tände den. “Carin,” säger han.

“Carin, idag ska vi göra lite skillnad.”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *