Retarderat Eleverade

Såhär, i sista halvan av första årtiondet av det tredje årtusendet efter Kristus, har diverse bekanta och obekanta delat med sig av topp 100-listor över årtiondets bästa låtar. Det är ju naturligtvis en befängd sak att göra, dels eftersom det är omöjligt, och dels eftersom det fortfarande är ett par veckor kvar till Till The Casket Drops släpps — som därför missat listorna och av den enkla anledning gör dem inkompletta. Alla kritiker måste gilla The Clipse, det är självskrivet. Dessutom kommer det en skiva som (om man bortser från den pinsamma förstasingeln) förmodligen både kommer sälja och musikaliskt vara bättre samma datum. Free Gucci! Mer om det senare.

Sen är det naturligtvis ett dödfött projekt från början eftersom de flesta låtar kan vara Världens Bästa Låt vid rätt tillfälle — jag har sagt det om allt från Babylon med Outkast till Can’t Hold us Down med Christina Aguilera eller King Kong med Jibbs — men nu tror jag ingen av dem egentligen skulle platsa på en topp 100-lista av 2000-talets bästa låtar. Outkastlåten, till exempel, är ju från 1996.

Alltså kommer jag inte skriva nån topp 100-lista, för jag skulle bara ljuga i den.

Istället vill jag lyfta fram nästa årtiondes första, främsta och viktigaste raptrend: Retard-rappen.

Man skulle kunna tro att det är dubbsteppen som är grejen (den har ju, precis som retardrappen, varit på g ett längre tag nu) för att den är så mediaälskad. SvD tar upp stilen här med några fina youtubes-exempel (att SvD använder sig av youtubes i sina artiklar innebär att de vinner internets!) och, tja, det är ju rätt tydligt att dubstep har ett stort problem: ungefär tre fjärdedelar av all dubstep som görs är oerhört trist. Genrens frontfigur Burial gör ju till exempel inte ens dubstep — han/hon/dom/det gör triphop. Och triphop är musik för folk som inte gillar musik.

Min kompis Hasse Ramic uttalar sig nedlåtande om dubstepen i ovannämnda artikel, genom att likna den med x2000 som avskräckande exempel. Jag vet inte, förmodligen behöver man åka mycket tåg för att förstå den liknelsen (han är från landsbygden söderut nånstans).

Med det sagt så gillar jag ju dubstep.

Men! Det var ju, som sagt, inte det vi skulle prata om, utan retardrap.

Fanan har redan höjts och burigt högt genom åren av diverse artister, men sällan har startfältet varit så starkt som vinter 2009/vår 2010. En ung man med det välvalda namnet OJ Da Juiceman är den klara frontmannen, han är en tvärhand hög, gul som en leversjuk och metallen han har i munnen är säkerligen dyr men ser ut som en natttandställning. Hans största bedrift hittills är, förutom att han burit tillräckligt mycket prylar åt Gucci Mane för att få lite tid i studion, det patenterade “Aye! Aye! Okay!” som han använder som adlibs till sina rapverser. Det och att han är född med någonslags syndrom. Hur skulle det kunna gå fel. Det sägs att debutalbumet kommer när som helst nu.

Gucci, som även han är borderline retarded i sin framtoning, framförallt om man ser till tidigare delar av hans karriär, har ju lagom retarderat sett till att åka tillbaks in i kurran tre veckor innan hans efterlängtade och ironiskt betitlade storbolagsdebut The State vs. Rodric Davis släpps ut i handeln. Gucci är dock sitt eget fenomen, men i sällskap med Waka Flocka Flame (som gjort årets låt: O Let’s Do It!: “Yeeeeah!/O Leh Doooeh/Drug sellin’ music/I influenced” = geni) och OJ Da Juice framstår han som Stephen Fry i stil och tonation.

Waka låter som den där lite för kaxiga killen i mellanstadieklassen som sen fick gå om och gå i specialklass. OJ låter som den lilla killen med för mycket energi som gick i samma klass, fast med gröt i munnen.

En annan stjärna är J. Futuristic, som också rappar med grova artikulationsbesvär. Den stora hitten, 1st Name, Last Name, är inte bara behagligt dumenkel som en barnramsa, utan handlar också om att han mycket riktigt heter vad han kallar sig för. Bara det att han kallar sig för J. Money i låten, inte J. Futuristic.

Framtiden är ljus. Tror jag.

4 thoughts on “Retarderat Eleverade

  1. jag är mer inne på en annan teori om något helt annat efter allt jag ser av din hiphop reportage.

    är det så att alla med jamaicanska rötter inom hiphopen eller dancehall ändast väljer sida genom kropps vikt och muskel andel. menar du ser aldrig en biffig eller fet dancehalla stjärna eller roots musiker. medans så fort jamaicanen får lite dominos och mcnugget m.m. så börjar han rapa. fins många exempel även om jag inte orkar lista dem här. men buster rhymes för bittig, sean kingston för fet m.m. för att ens fundera på att stänka till med lite baktakt. eller är det en ren image fråga?

  2. Joakim: Alltså Take U To Da Movies är ju fantastisk. DJ Khaled å andra sidan, är väl inte riktigt lika härlig, men botar, oförklarligt, baksmälla.

    Elias: När det gäller feta dancehallartister har jag ingen aning om hur det egentligen står till, men Sean Kingston som du nämner är ju rätt rund och försöker väl sig på baktakt? Kanske inte särskilt bra baktakt, men ändå.

  3. Culo. Man vill ju hora latarna som du pratar om, posta lite youtube-klipp din late f*n. Det du la upp var ju sjukt roligt.

    Hur gick det med Khazakstanskan forresten, blev kallt efter att du svarade pa svenska?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *