Många som räntar

Melodi:

Ey, ett konto rött, ett konto svart.
Från mitt Andorra till ditt Caymanöarna. Mina räntor mot dina räntor.

REF X2
Många som räntar, många som längtar efter I.P.O/
Ey! Tror ni att jag skämtar?/
Mossack Fonseca, jag vet att ni flämtar/
Problem med bolagen, haja att jag kämpar/

Lönekontot till off-shore, fett med span, fy fan!/
Känner mig som ett djur – långt ifrån tam/
Jagad av masen enda sen jag var ett barn/
Snurrar skatten som Messi, eller Jackie Chan/
Stor slipsknut under hakan, kotlettfrilla, lam/
Sveriges farligaste brottsling eller Sigmundur David Gunnlaugsson/

/…/

Greppa min avkastning, börja jobba på min skiva/
Så jag får min check och ingen kattmat – shiba/
Vi har vinster å hiva, kom igen nu, speeda/
Jag, FIFA och Putin, vi har skalbolag att driva/
Precis Saudis kronprins, för att stiga/
Falska mäklare nu jävlar är det dags för er att smyga/
En efter en, ni kommer flyga/
Över till skatteparadis, för cash utan hyra/
Fixar en ny lya, en etta, en tvåa eller trea/
Djursholmstvåplansvilla, eller en innerstads-tia/
Jag fick den på rea, önskar mina grabbar på kåken var fria/
Pengar under madrasser får kroppen att klia/
Ey bre, det är lugnt morre, använd Nordea/
Utdelningarna är fräscha — dina är som spya/
Dribblar folk av investeringar som gubbar från FIFA/
Tömmer mina konton och bara för över till nya/
Det här är mitt jobb, om ni vill ni kan prya/

Don’t test me, son!

sd_test

Jag har aldrig gjort högskoleprovet. Den egentligen enda anledningen till detta är att jag är lite orolig att jag skulle råka få ett resultat under 2.0 och i så fall vara tvungen göra om det för att inte behöva leva i skam och vanära resten av livet. I värsta fall skulle jag göra om det och ändå inte nå 2.0 och då skulle jag helt enkelt vara tvungen att förtiga att jag någonsin gjort provet. Jag skulle hur som helst inte, under några som helst omständigheter, stoltsera i en rikstäckande dagstidning med mitt undermåliga resultat.

Björn af Kleens reportage om ungtupparna i SDU och deras “högerkonservativa intellektuella nationalism” är läsvärt och intressant, men jag vet inte om jag blivit något klokare. Och även om det verkar vara en tes i artikeln tycker jag inte det verkar som om den rasistiska rörelsen heller blivit särskilt mycket klokare.

Det är svårt med intelligens. Det är inte så konstigt. Framförallt eftersom det en gång i tiden räckte med att ha pluggat över sex år i skolan för att vara en riktigt skarp kniv i lådan – nu är du plötsligt hyfsat lågutbildad om du bara har gymnasiekompetens. Och än värre — även om du har 400 högskolepoäng kan du inte plugga bort din dumihuvudetitet! En läkare kan vara ett riktigt pucko men ändå ha rätt att skriva ut medicin, din advokat kan tycka att Love, Actually är en fantastisk film men ändå kunna rida paragrafer och förmodligen är din taxichaufför inte bara en sliten klyscha utan också en högutbildad intellektuell som lever ett nytt liv som alldeles understimulerad.

Världen blir mer komplex, mångfacetterad och abstrakt desto närmre varandra vi kommer. Ett tydligt sätt att visa på att man inte hänger med i utveckligen är att försöka bromsa den, oavsett som så utvecklingen råkar vara ekonomisk, kulturell eller intellektuell.

Tiden går, och vi med den. Samhällen förändras, förädlas, förbättras. Kan man se hur världen utvecklats historiskt är det bisarrt att få för sig att man liksom nått en slutpunkt, ett mål, en plats där man kan stanna av. Att påstå sig värna om historiska värden genom att försöka hindra utvecklingen är i det närmaste en oxymoron.

Ett av världens enklaste intelligenstest är ju att kolla ifall någon är rasist eller inte. För om hen är det, då är det kört där uppe.

 

Till robotdammsugarens försvar

Hårresande robotdammsugarupplevelse

Först och främst vill jag bara förtydliga mig: köper du en robotdammsugare till någon i år så har du förmodligen bränt någon slags säkring i hjärnbalken någonstans. Vem ger bort en dammsugare? Det är en väldigt elak present. Det finns liksom inget existerande scenario där en psykiskt välmående människa, levandes i en värld där robotdammsugare är något man äger, önskar sig en sådan av någon närstående. Upplever man sig själv behöva en robotdammsugare är man nog också en person redo att gå och köpa en robotdammsugare åt sig själv.

Till saken hör att robotdammsugaren som Årets Julklapp är så urbota dumt att det förmodligen är upplagt just för att skapa reaktioner. Och reaktionerna har inte heller saknats, det skickades ut i princip parallella pressmeddelanden om hur årets julklapp istället var att ge alla sina pengar till välgörenhet, att istället för robotdammsugaren skulle man ge “ingenting” och att det var en skam att julhandeln (som vanligt) förväntas slå alla rekord trots att vi påstås stå på knäna för flyktingar som har den dåliga smaken att vilja överleva på vår mark istället för nån annan människofientlig del av fort Europa.

Det är djupt tragiskt att vi tycker att vi kan ta en liten paus i att hjälpa till och vara tillgängliga för människor som flyr krig och död för att våra grannar inte är “lika sjyssta” — men det har inte med julhandeln att göra. Vårt gemensamma svek mot den värld vi påstår oss sträva mot pågår jämt, året om.

Årets julklapp är inte välgörenhet — välgörenhet är ingen julklapp. Välgörenhet är något du ska göra så fort du kan, så fort du har möjlighet, så fort du har ork, så fort du har råd. Julklappar däremot, dem köper du en gång om året för att nån jävla gång ska du dränka dina ungar i onödig plast. För det måste man också få göra.

För sakens skull skrev jag tre stycken julrim som du kan använda om du nu ändå köpt en robotdammsugare till någon stackare (din sjuka jävel):

Du har råttor i hörnen och massa grus i din villa /
Älskling, det dräller och luktar rätt illa /
Tur för dig att du träffat en partner som är slugare /
Nu har jag köpt dig en robotdammsugare /


Du gnotar och stretar och dammar och putsar /
Hämtar och lämnar och torkar och skjutsar /
Låt mig få hjälpa, bara avlasta något /
Haha va, nej inte jag själv, jag har styrt en robot /


Kära kusin, på dig blir jag inte klok /
Framför granen ligger klapparna och blänker /
Såg att du likeat Fossila bränslen på Facebook /
Ibland så kan jag undra hur du tänker /
Minns när du ramlade av gungan och blev sur /
Vet knappt vad du gillar annars, kanske mat, kanske sport? /
Kanske har du ett brinnande intresse för djur? /
Här får du en dammsugarrobot /


God jul.

Strängar på min gubblyra

honkytonk

Man blir äldre. Man fyller trettio, man får barn, man blir mellanchef, man får mage, tänderna ramlar ut. Men det värsta av allt, man börjar lyssna på gitarrmusik.

Hur det blev såhär är omöjligt att svara på, men nu sitter man plötsligt här och uppskattar låtarna i Jills Veranda. Gucci Mane släpper förvisso fortfarande sjutton skivor om året, den ena med bättre omslag än den andra, men nånstans mellan dagislämningarna och bolåneamorteringarna känns det plötsligt som om man behöver lite strängdarrande ackompanjemang att försvinna bort i en stund när man sitter där på bussen hem och passar på att Vara Ifred I Tio Minuter För En Gångs Skull.

En fördel med att hittills varit hyfsat förskonad den här delen av musikhistorien är att man kan höra låtar med några som kallas Pink Floyd från skivan Dark Side of The Moon, en av världens bäst säljande skivor någonsin, som man aldrig hört tidigare. Pink Floyd sägs vara jättekända — men för mig: diggin’ in the crates-musik. Musikarkeologen på äventyr. Osv. Det är också mycket lättare att imponera på sällskap runt omkring en med kunskaper om gitarrmusik, istället för detaljerade vändor kring No Limits utgivningstakt 1997. Alla kan ju skriva under på att en snubbe med skägg som sjunger om att åka hem till en liten spökstad är objektivt bra musik, alltså är sådan kunskap viktig och intressant. Alla vinner!

Hur som helst, här är en liten lista låtar som jag brukar lyssna på i rad:

Apple music: En Fars Gitarrmusik

…Men det får man väl inte säga i det här landet längre

Drake Miller

Tidigare idag var jag tvungen att till slut googla reda på vad “Millenials” egentligen var, och det visade sig överraskande vara sådana som mig själv, det vill säga folk som minns att Gry Forsell var cool en gång i tiden.

Detta om detta, som de säger, nu till senaste biffnytt: Meek Mill och Drake. Det började naturligtvis på twitter, där Meek gjorde misstaget att twittra ut att Drake använder sig av spökskrivare, utan att ha en disslåt beredd i bakfickan. Vad trodde han skulle hända? Att göra så nu, 2015, är dödsdömt redan från början. Sen dess har Drake hunnit släppa två låtar, nästan i onödan – den ena tam och den andra aningen mindre medioker. Meek är numera begravd i bilder av grodan Kermit.

Och Drake behöver verkligen inte släppa nåt mer. Han har vunnit. Det spelar ingen roll vad Meek kommer tillbaka med, för rapbeefs handlar inte längre om rapparen eller rapparens låtar, det handlar om hur fort kidsen kan göra memes som sprider sig. Och förutsatt att Drake inte gör bort sig, så är han safe.

Och det är också symptomatiskt för Drakes karriär, han har aldrig varit en rappar-rappare. Han kan släppa trista popballader och vinna årets hiphop-video. Han kan släppa ett Houston-mixtape utan Houston-artister. Han kan avslöjas som ghostwritad och vinna rapbeef på walkover.

Drake är lite som Sverigedemokraterna — det spelar ingen roll vilken skit han gör, han kommer ändå gå uppåt i rankingen. Så faktum är — om Drake gör bort sig, så kommer han säkert bara att vinna ännu större.

Tweets jag tweetat som jag tycker fick för lite uppmärksamhet

Don’t Call It A Comeback

1047048130

“Käften. Käften för fan.”

Han mumlade hotfullt mot väckarklockan, som spelade Rihanna för honom. Kliade sig i skäggstubben och blinkade ilsket mot rullgardinen som släppte in en liten strimma morgonsol. Ett par dammkorn virvlade runt i solstrimman, helt obekymrade. Han harklade sig och suckade. Förbannade dammkornen. Som om pollen inte var nog. Detta jävla liv. Men sen kom han plötsligt ihåg vem han var, och var han var, och log brett. Sen började han skratta. Han skrattade hela vägen till badrummet, där han stoppade in en tandborste i munnen, skådade sig i spegeln — lätt rosafärgad, trivselfet med slarvig skäggstubb. Nåja, fortfarande rätt bra hår, om än med hockey-tendenser. Han fortsatte skratta så att tandborstskummet stänkte ner spegeln. Han spärrade upp ögonen — några spår av gårdagens sista tre onödiga vinglas, men inte så farligt. Han skrattade, och skrattade. Han tittade på klockan — det hade gått 8 minuter sen väckarklockan hade börjat väsnas, så klockan var snart åtta. Det var i slutet av april, år 2017. Han visste att telefonen strax skulle ringa.

Nu surrade vibrationer från telefonen vid sänggaveln. Han spottade ut tandkrämsresterna, torkade av sig med ovansidan av handen och gick tillbaka in i sovrummet. Han tittade på telefonen trots att han redan visste vem det var som ringde, och tog ett djupt andetag för att kväva den sista skrattimpulsen.

“Mmm, det är Fredrik”

“Godmorgon, statsminister Virtanen! Idag står följande på schemat…”

Det var egentligen en sjuk jävla slump att det blev som det blev. Det hade börjat med att nån hade läckt att Åsa Romsons titel som Vice Statsminister mest var ett litet dumt skämt, nåt som Stefan Löfven hade skojat om bakom stängda dörrar och som på något underligt sätt hade rest hela vägen ner till regeringsposterna. Gudskelov hade inte Miljöpartiet bråkat nåt om den saken. (Och vad skulle hända egentligen? Det var ju inte direkt så att Löfven skulle råka ut för något, vi bor ju i Sverige, och han var ju faktiskt partiledare för Socialdemokraterna — det har ju nästan aldrig hänt att en socialdemokratisk partiledare har råkat illa ut. Nån gång, kanske, men knappast vanligt.)

Sen blev Löfven hastigt sjuk, och frågan ställdes helt plötsligt på sin spets! Her–re–gud vad journalisterna hade läst på plötsligt, Ställföreträdande Statsminister skulle man ju visst ha. Den där Vice Statsministerposten visade sig bli lite besvärlig ändå. Planen hade ju varit Wallström — och det hade gått ganska bra att bara putta in henne i de rum där det behövdes en representant och Löfven saknats — men nu? Nu hade hon ju också fått klart för sig att partiet som sista desperat utväg försökte smyga in henne som partiledare bakvägen, trots att hon så många gånger tackat nej. Men ett nej är inte alltid ett nej, hade man rationaliserat och kört på. Och Margot drog öronen åt sig, packade sina pärmar och pinaler och drog ut och tågluffade i Europa.

Journalisterna slutade inte fråga och visa av Juholtsk erfarenhet visste Socialdemokraterna att de behövde presentera något som journalisterna svalde, snarare än något som verkligen fungerade. Miljöpartiet var en stängd dörr, och internt hade Socialdemokraterna nästan slut på gubbar nu — hur skulle man lösa det här. Man sneglade naturligtvis mot kulturministern, Alice Bah-Kunhke, men… Det kortet, som hade verkat så väl på pappret, hade man inte riktigt lyckats spela ut så som man hade trott! Fan, de där killarna med glasögonbågar och cykelkepsar på pr-byrån hade ju sagt att hon var en sure-thing. Nä, Bah-Kunhke fick vänta. Hon var lite för avantgarde. Just precis nu behövde man hitta en Ställföreträdare som ser rätt ut, och säger rätt saker. En som är som folk är mest, tycker som folk tycker mest och tänker som folk tänker mest — fast med Socialdemokratiskt Sunt Förnuft! Och en som dessutom visste hur journalister fungerar.

Men egentligen är det ju inte där historien börjar.

Nä, egentligen var det en jävla sjuk slump att det blev som det blev. Fredrik levde sitt liv, skrev lite om musik och popkultur, som sig bör, man tjänade väl inte så gott men man levde fritt! Fik in en fot på Aftonbladet, fick in en till, hade slut på fötter men klämde vidare. Det fick funka. Och, plötsligt vart Fredrik utrikeskorrespondent! I fucking New York! Shit mannen! Fredrik skulle sluta röka, så han bloggade om det. Han kunde ju blogga grabben, denna magiska nya språkform som gammelgubbarna inte förstod. Livet var ganska gott ändå. Nöjeskrönikorna fortsatte skrivas.

Han hade precis skrivit en lång krönika om hur Eldkvarn var Sveriges bästa rockband och att de pratade som ingen annan kunde som Utanförskapet och Utsattheten och Ensamheten, med små briljanta kopplingar till Victoria och Daniels kommande barn (försiktigt… hyllande?) och en snygg parallell mellan Waka Flocka Flame och tre chipspåsar som måttenhet. Där satt den. Han klappade symboliskt en osynlig katt och klickade “send” på mailet… Till? Nej! Fel! Helvette, han råkade skicka krönikan till ledare@aftonbladet.se — det här kan sluta illa. De vet säkert inte ens varför de borde veta vem Waka Flocka är! Åh.

Men det blev inte pinsamt, istället blev han också ledarskribent! Sjukt.

Och här stormtrivdes Fredrik, här kunde man skriva krönikor precis på gränsen till det som är provocerande — det vill säga, ytterst nära provocerande, men ändå alldeles tryggt och bomullsinlindat. Och just detta råkade ju vara Fredriks paradgren. Och så en dag, efter nästan fem år av klickmagneter som “Jag Tycker Ni Borde Plocka Upp Efter Era Hundar”, “Varför Får Bara Rika Människor Åka Lyxbil”, “Jag Såg En Fattig Tjej Och Det Var Verkligen Sorgligt Och Jag Ville Hjälpa” och “Varför Hjälper Ni Inte När Ni Ser Fattiga Tjejer Som Är Fattiga Och Behöver Hjälp, Ska Det Vara Så Svårt” ringde telefonen från ett okänt nummer — ett nummer som strax skulle vara mycket välbekant.

“Mmm, det är Fredrik”

“Hej Fredrik! Det här är Carin, Carin Jämtin. Du, jag har en fråga…”

Vad hade han skrivit nu? Var det den där kanske något en aning kritiserande krönikan om SL-kortet? Men han hade ju kompenserat det med att ge Karl-Petter Thorwaldssons Sommar-prat jättehögt betyg, så det borde väl vara löst? Vafan…

“Hur skulle du känna om du — och, hmm, det är OK att säga nej alltså — om du, alltså, skulle bli Ställföreträdande Statsminister?”

“Ursäkta?”

“Ja, jo, jag förstår att det kommer plötsligt. Tänk på saken! Men alltså, efter de senaste dagarnas kalabalik här – vi vill bara ha någon som vi känner tycker rätt, och kan säga det, och kan ta journalisterna direkt! Herregud, så fort vi skickar ut Åsa blir det nåt jävla knas alltså, vi behöver nån som säger vad alla vill att han ska säga!”

“Ja…”

“Ja, tänk på saken alltså. Men det brinner ju lite i knu…”

“Ja, ja var mitt svar alltså! Självklart ställer jag upp!”

En timme senare satt han på Sveavägen i ett stort konferensrum och blev briefad om situationen. Medan de pratade (de var en hel stab med folk, som han redan glömt namnen på) tittade han sig om. Bra, ljusa rum. Trädetaljer, frukt på bordet. Whiteboards. Det stod nåt på den där, stod det “brevlådor”? Någon hade ritat en massa streckgubbar som var kopplade till pilar på nåt sätt. Pilar hit och dit. Ytterligare en timme senare var han hemma igen. Imorgon förmiddag skulle han hålla en presskonferens om sitt nya uppdrag — och sen skulle ingenting mer hända, det var planen.

Presskonferensen hölls, Fredrik fick svara på massvis med frågor om hur länge det här hade varit i planerna (sedan i början av 2012, hade han fått ljuga). På det stora hela hade det gått ganska bra. Det hade känts bra att sitta däruppe bakom skrivbordet och svara på frågor, få peka på journalister, välja vem som fick fråga. Han visste ju vilka han skulle välja. Sedan åkte han hem och skrev en nöjeskrönika om Amber Rose och dubbelheten i att både jobba som video-vixen men samtidigt ha sin rätt att definiera sig själv som mamma.

Inte ens två år senare sätter Stefan Löfven en jordnöt i halsen, och nu är Fredrik Virtanen Statsminister.

Medan Carin går igenom schemat tittar Fredrik ut från balkongfönstret. Det är en ljummen dag ute. Kallt, men det ser ut att bli ganska drägligt senare. Nån är ute och går med sin hund. Plocka upp efter den! Plocka! Bra. Han sätter på kaffebryggaren. Det ska bli gott med kaffe. Idag ska han nog försöka göra lite skillnad. Han tog upp en cigarett och tände den. “Carin,” säger han.

“Carin, idag ska vi göra lite skillnad.”