…Men det får man väl inte säga i det här landet längre

Drake Miller

Tidigare idag var jag tvungen att till slut googla reda på vad “Millenials” egentligen var, och det visade sig överraskande vara sådana som mig själv, det vill säga folk som minns att Gry Forsell var cool en gång i tiden.

Detta om detta, som de säger, nu till senaste biffnytt: Meek Mill och Drake. Det började naturligtvis på twitter, där Meek gjorde misstaget att twittra ut att Drake använder sig av spökskrivare, utan att ha en disslåt beredd i bakfickan. Vad trodde han skulle hända? Att göra så nu, 2015, är dödsdömt redan från början. Sen dess har Drake hunnit släppa två låtar, nästan i onödan – den ena tam och den andra aningen mindre medioker. Meek är numera begravd i bilder av grodan Kermit.

Och Drake behöver verkligen inte släppa nåt mer. Han har vunnit. Det spelar ingen roll vad Meek kommer tillbaka med, för rapbeefs handlar inte längre om rapparen eller rapparens låtar, det handlar om hur fort kidsen kan göra memes som sprider sig. Och förutsatt att Drake inte gör bort sig, så är han safe.

Och det är också symptomatiskt för Drakes karriär, han har aldrig varit en rappar-rappare. Han kan släppa trista popballader och vinna årets hiphop-video. Han kan släppa ett Houston-mixtape utan Houston-artister. Han kan avslöjas som ghostwritad och vinna rapbeef på walkover.

Drake är lite som Sverigedemokraterna — det spelar ingen roll vilken skit han gör, han kommer ändå gå uppåt i rankingen. Så faktum är — om Drake gör bort sig, så kommer han säkert bara att vinna ännu större.

Tweets jag tweetat som jag tycker fick för lite uppmärksamhet

Don’t Call It A Comeback

1047048130

“Käften. Käften för fan.”

Han mumlade hotfullt mot väckarklockan, som spelade Rihanna för honom. Kliade sig i skäggstubben och blinkade ilsket mot rullgardinen som släppte in en liten strimma morgonsol. Ett par dammkorn virvlade runt i solstrimman, helt obekymrade. Han harklade sig och suckade. Förbannade dammkornen. Som om pollen inte var nog. Detta jävla liv. Men sen kom han plötsligt ihåg vem han var, och var han var, och log brett. Sen började han skratta. Han skrattade hela vägen till badrummet, där han stoppade in en tandborste i munnen, skådade sig i spegeln — lätt rosafärgad, trivselfet med slarvig skäggstubb. Nåja, fortfarande rätt bra hår, om än med hockey-tendenser. Han fortsatte skratta så att tandborstskummet stänkte ner spegeln. Han spärrade upp ögonen — några spår av gårdagens sista tre onödiga vinglas, men inte så farligt. Han skrattade, och skrattade. Han tittade på klockan — det hade gått 8 minuter sen väckarklockan hade börjat väsnas, så klockan var snart åtta. Det var i slutet av april, år 2017. Han visste att telefonen strax skulle ringa.

Nu surrade vibrationer från telefonen vid sänggaveln. Han spottade ut tandkrämsresterna, torkade av sig med ovansidan av handen och gick tillbaka in i sovrummet. Han tittade på telefonen trots att han redan visste vem det var som ringde, och tog ett djupt andetag för att kväva den sista skrattimpulsen.

“Mmm, det är Fredrik”

“Godmorgon, statsminister Virtanen! Idag står följande på schemat…”

Det var egentligen en sjuk jävla slump att det blev som det blev. Det hade börjat med att nån hade läckt att Åsa Romsons titel som Vice Statsminister mest var ett litet dumt skämt, nåt som Stefan Löfven hade skojat om bakom stängda dörrar och som på något underligt sätt hade rest hela vägen ner till regeringsposterna. Gudskelov hade inte Miljöpartiet bråkat nåt om den saken. (Och vad skulle hända egentligen? Det var ju inte direkt så att Löfven skulle råka ut för något, vi bor ju i Sverige, och han var ju faktiskt partiledare för Socialdemokraterna — det har ju nästan aldrig hänt att en socialdemokratisk partiledare har råkat illa ut. Nån gång, kanske, men knappast vanligt.)

Sen blev Löfven hastigt sjuk, och frågan ställdes helt plötsligt på sin spets! Her–re–gud vad journalisterna hade läst på plötsligt, Ställföreträdande Statsminister skulle man ju visst ha. Den där Vice Statsministerposten visade sig bli lite besvärlig ändå. Planen hade ju varit Wallström — och det hade gått ganska bra att bara putta in henne i de rum där det behövdes en representant och Löfven saknats — men nu? Nu hade hon ju också fått klart för sig att partiet som sista desperat utväg försökte smyga in henne som partiledare bakvägen, trots att hon så många gånger tackat nej. Men ett nej är inte alltid ett nej, hade man rationaliserat och kört på. Och Margot drog öronen åt sig, packade sina pärmar och pinaler och drog ut och tågluffade i Europa.

Journalisterna slutade inte fråga och visa av Juholtsk erfarenhet visste Socialdemokraterna att de behövde presentera något som journalisterna svalde, snarare än något som verkligen fungerade. Miljöpartiet var en stängd dörr, och internt hade Socialdemokraterna nästan slut på gubbar nu — hur skulle man lösa det här. Man sneglade naturligtvis mot kulturministern, Alice Bah-Kunhke, men… Det kortet, som hade verkat så väl på pappret, hade man inte riktigt lyckats spela ut så som man hade trott! Fan, de där killarna med glasögonbågar och cykelkepsar på pr-byrån hade ju sagt att hon var en sure-thing. Nä, Bah-Kunhke fick vänta. Hon var lite för avantgarde. Just precis nu behövde man hitta en Ställföreträdare som ser rätt ut, och säger rätt saker. En som är som folk är mest, tycker som folk tycker mest och tänker som folk tänker mest — fast med Socialdemokratiskt Sunt Förnuft! Och en som dessutom visste hur journalister fungerar.

Men egentligen är det ju inte där historien börjar.

Nä, egentligen var det en jävla sjuk slump att det blev som det blev. Fredrik levde sitt liv, skrev lite om musik och popkultur, som sig bör, man tjänade väl inte så gott men man levde fritt! Fik in en fot på Aftonbladet, fick in en till, hade slut på fötter men klämde vidare. Det fick funka. Och, plötsligt vart Fredrik utrikeskorrespondent! I fucking New York! Shit mannen! Fredrik skulle sluta röka, så han bloggade om det. Han kunde ju blogga grabben, denna magiska nya språkform som gammelgubbarna inte förstod. Livet var ganska gott ändå. Nöjeskrönikorna fortsatte skrivas.

Han hade precis skrivit en lång krönika om hur Eldkvarn var Sveriges bästa rockband och att de pratade som ingen annan kunde som Utanförskapet och Utsattheten och Ensamheten, med små briljanta kopplingar till Victoria och Daniels kommande barn (försiktigt… hyllande?) och en snygg parallell mellan Waka Flocka Flame och tre chipspåsar som måttenhet. Där satt den. Han klappade symboliskt en osynlig katt och klickade “send” på mailet… Till? Nej! Fel! Helvette, han råkade skicka krönikan till ledare@aftonbladet.se — det här kan sluta illa. De vet säkert inte ens varför de borde veta vem Waka Flocka är! Åh.

Men det blev inte pinsamt, istället blev han också ledarskribent! Sjukt.

Och här stormtrivdes Fredrik, här kunde man skriva krönikor precis på gränsen till det som är provocerande — det vill säga, ytterst nära provocerande, men ändå alldeles tryggt och bomullsinlindat. Och just detta råkade ju vara Fredriks paradgren. Och så en dag, efter nästan fem år av klickmagneter som “Jag Tycker Ni Borde Plocka Upp Efter Era Hundar”, “Varför Får Bara Rika Människor Åka Lyxbil”, “Jag Såg En Fattig Tjej Och Det Var Verkligen Sorgligt Och Jag Ville Hjälpa” och “Varför Hjälper Ni Inte När Ni Ser Fattiga Tjejer Som Är Fattiga Och Behöver Hjälp, Ska Det Vara Så Svårt” ringde telefonen från ett okänt nummer — ett nummer som strax skulle vara mycket välbekant.

“Mmm, det är Fredrik”

“Hej Fredrik! Det här är Carin, Carin Jämtin. Du, jag har en fråga…”

Vad hade han skrivit nu? Var det den där kanske något en aning kritiserande krönikan om SL-kortet? Men han hade ju kompenserat det med att ge Karl-Petter Thorwaldssons Sommar-prat jättehögt betyg, så det borde väl vara löst? Vafan…

“Hur skulle du känna om du — och, hmm, det är OK att säga nej alltså — om du, alltså, skulle bli Ställföreträdande Statsminister?”

“Ursäkta?”

“Ja, jo, jag förstår att det kommer plötsligt. Tänk på saken! Men alltså, efter de senaste dagarnas kalabalik här – vi vill bara ha någon som vi känner tycker rätt, och kan säga det, och kan ta journalisterna direkt! Herregud, så fort vi skickar ut Åsa blir det nåt jävla knas alltså, vi behöver nån som säger vad alla vill att han ska säga!”

“Ja…”

“Ja, tänk på saken alltså. Men det brinner ju lite i knu…”

“Ja, ja var mitt svar alltså! Självklart ställer jag upp!”

En timme senare satt han på Sveavägen i ett stort konferensrum och blev briefad om situationen. Medan de pratade (de var en hel stab med folk, som han redan glömt namnen på) tittade han sig om. Bra, ljusa rum. Trädetaljer, frukt på bordet. Whiteboards. Det stod nåt på den där, stod det “brevlådor”? Någon hade ritat en massa streckgubbar som var kopplade till pilar på nåt sätt. Pilar hit och dit. Ytterligare en timme senare var han hemma igen. Imorgon förmiddag skulle han hålla en presskonferens om sitt nya uppdrag — och sen skulle ingenting mer hända, det var planen.

Presskonferensen hölls, Fredrik fick svara på massvis med frågor om hur länge det här hade varit i planerna (sedan i början av 2012, hade han fått ljuga). På det stora hela hade det gått ganska bra. Det hade känts bra att sitta däruppe bakom skrivbordet och svara på frågor, få peka på journalister, välja vem som fick fråga. Han visste ju vilka han skulle välja. Sedan åkte han hem och skrev en nöjeskrönika om Amber Rose och dubbelheten i att både jobba som video-vixen men samtidigt ha sin rätt att definiera sig själv som mamma.

Inte ens två år senare sätter Stefan Löfven en jordnöt i halsen, och nu är Fredrik Virtanen Statsminister.

Medan Carin går igenom schemat tittar Fredrik ut från balkongfönstret. Det är en ljummen dag ute. Kallt, men det ser ut att bli ganska drägligt senare. Nån är ute och går med sin hund. Plocka upp efter den! Plocka! Bra. Han sätter på kaffebryggaren. Det ska bli gott med kaffe. Idag ska han nog försöka göra lite skillnad. Han tog upp en cigarett och tände den. “Carin,” säger han.

“Carin, idag ska vi göra lite skillnad.”

You aint no homie, homie

NyaHornstull2

Hej.

Jag bor nära den nyöppnade gentrifieringsgallerian i Hornstull, och vi börjar där.

Redan när den planerades stod det klart att den skulle innebära att Hornstull skulle dras med i den redan fullt ambulerande sociala förändringsprocessen av Stockholms innerstad. Det hade ju naturligtvis pågått länge, långt innan gallerior var de enda spikarna till stadsplanerarnas hammare. Men nu skulle det alltså bli en sådan.

Och gallerian byggdes — trots att det precis byggts en galleria bara en ynka liten bro bort, i Liljeholmen, så byggdes den. Man lovade att det skulle bli skillnad på galleriorna, det skulle inte bli nån galleriagalleria (?) av hornstullsbygget, man kände hornstullsborna bättre än så, de tyckte visst att Hornstull var ett “mini-new york” minsann (googla), ett HM skulle man klämma in men det var minsann allt svenssonigt som skulle få plats innan för dörrarna, i övrigt skulle det bara bli mikrobryggerier och grishalsslaktare och ekologiska mattor och mustaschfrisörsalonger och dyra doftljus med snygg typografi på etiketterna.

Sen så blev det väl inte riktigt så. Och det var det väl kanske ingen som riktigt hade gått på att det skulle bli heller, men nog tror jag att de flesta ändå trodde/hoppades på nånslags gallerifierat Nitty Gritty (hur själadödande det än må vara), snarare än att man skulle smälla upp motsvarigheten till den lite snobbigare gallerian i Karlskrona ovanpå tunnelbanestationen.

Men det talar också sitt tydliga språk: det är inte med välavlönade mediafolk i trettioårsåldern med etnoscarf runt halsen långt in på försommaren som en Bonniergentrifiering görs… det är av inflyttade mellanchefer från Eslöv som köper ihopslagna fyrarummare med familjen och tycker att det är bekvämt med gångavstånd till MQ. Och att det var så det ligger till är nog ingen överraskning för någon, annan än för just mellancheferna från Eslöv som köpt en fyra i “horan” men ändå inte förvandlats till välavlönat mediafolk med scarf runt halsen i juni. Du får den gallerian du förtjänar.

Men, med allt detta sagt.

Vad, i hela helvettet, har jag gjort för att förtjäna att Bingo Jävla Rimér öppnar en butik i närheten av kvarteret där mitt barn ska lära sig cykla?

Bingos vidriga idé “Sexy by Sweden”, också känt som anledningen till att jag aldrig kommer kunna lyssna på nåt Lazee släpper utan att tänka på Danny Sås-i-du, har alltså öppnat som butikskoncept där i gallerian. Och det är faktiskt inte mysbyxor med bokstäver på röven som gör mig besvärad — det är värre än så.

asaplook1_242819

För vad som känns som evigheter sedan, åtminstone i tumblr-tider som dessa, designade den legendariske Russ “SSur” Karablin en keps som det stod “Comme Des Fuckdown” på, en pastisch på märket Comme Des Garçon. Det var förmodligen inte första gången någon gjort en lyckad “gatufiering” av ett upscale-märke, men det var välbalanserat och inte minst hade A$AP Rocky på sig kepsen i en video vilket gjorde att efterfrågan blev enorm (Comme Des Garçon-referensen var förmodligen betydligt bredare än vad SSur hade föreställt sig) och kepsen och uttrycket blev till en egen kollektion och en nytändning för det klassiska streetwearmärket. Ganska snabbt blev kepsen Played Des Fuckout.

Men det hindrade inte en enorm mängd andra försök från andra mer eller mindre etablerade designers att göra liknande teman. En av de mer lyckade och framgångsrika koncepten var och är Brian Lichtenbergs “Homies”-kollektion. Brian Lichtenberg är från Los Angeles, har tagit det franska lyxmärket “Hermés” logotyp och gjort om den till “Homies”, bytt ut “Paris” mot “South Central” och droskan i logotypen mot en low-rider.

GRAMMY_WINNING_PRODUCER_The-Dream_IN_THE_Brian_Lichtenberg_HOMIES_SWEATSHIRT_AT_Beyonces_HBO_PREMIERE_OF_LIFE_IS_BUT_A_DREAM_280

Till skillnad från SSurs “Comme Des Fuckdown”-projekt, som hela tiden vinklar taggarna mot lyxmärket och konsumtionen snarare än någonting annat, är problemet här att det genast blir nånslags exotifierande i gängkultur sett utifrån. Det blir fördomsfullt. Även om det har en lokal anknytning i och med Los Angeles så känns det tveksamt att den här killen har varit och snurrat runt i en Cadillac Coop DeVille med särskilt många “homies” alls. Tröjorna verkar dock accepteras av mer förmodat gängkulturellt bevandrade (eeeh, Ciara och The-Dream), så jag har lite svårt att sätta ner foten här.

Döm om min förvåning när jag märker att Sexy by Sweden-butiken stoltserar med en sådan tröja längst ut vid ingången. Är Bingo Rimér återförsäljare av Brian Lichtenberg-gear?

Döm om min förvirring när jag inser att det inte är Brian Lichtenbergs Homiés-tröja som står där, utan en av någon anledning ännu dummare, ännu mer exotifierande och förmodligen ganska rasistisk. Någon verkar nämligen ha tyckt att referensen “South Central” är på tok för avancerad, och bytt ut den mot “Keep It Real”. Och någon verkar tyckt att low riders är för obskyrt, vi slänger in ett maskingevär där istället! Höhö, homies, keep it real, skjutvapen. Det här ska vi sälja till mellancheferna från Eslöv!

Vad Bingo har gjort här är alltså att helt skamlöst sno ett tryck, som i sin tur redan är snott som idé, som i sin tur bygger på en idé om att sno idéer, förvränga och förvärra det, och sälja det som sitt eget. Det skulle kunna vara ett bisarrt slutarbete från en konstskola men jag kan för mitt liv inte förstå vad det i så fall ska gå ut på?

fuck bingo forever

Hur som helst, Bingo, med tanke på hur svårt det faktiskt är att lyckas driva en klädbutik i nuläget, hoppas jag att den där butiken går så oerhört dåligt att den drar med sig alla andra dina prylar och företag med sig i konkursen. Långt ner. Djupt mycket längre ner än alla självförtroenden du sänkt.

Penslar med känsla

Jag har aldrig skrivit om Drake här, i alla fall inte om man ska tro min sökfunktion, och det beror i mångt och mycket på att jag inte vet riktigt vad som skulle vara värt att skrivas. Drake är en besynnerlig artist tycker jag. När han “tog sig upp” så hade han verkligen alla rätt – eller i alla fall tre rätt: han backades av Cash Money, han hyllade Z-Ro på scen i Houston och hans mixtape släpptes i en OG Ron C-screwad version. Det borde helt enkelt vara en kille med koll på sin musik, tänker man. Dessutom lovordades Drake från håll och kanter av människor som i vanliga fall har alldeles utmärkt musiksmak. Och så visar det sig vara en dude som, med dåtidens måttstockar, försöker rappsjunga som en omotiverad Kanye West med halvtaskiga batterier i autotunern, på sin höjd? Jag fattade ingenting.

Och kruxet är detta: bara för att någonting låter som en omotiverad Kanye West med halvtaskiga batterier i autotunern behöver det absolut inte innebära att jag tycker att det är dåligt – det kan till och med vara en rätt soft gimmick vid rätt tillfälle – men det var nåt med just den här duden som inte landade rätt.

Jag har försökt lista ut vad det är – för det är inte riktigt så enkelt att det beror på att han är en mespropp, för det finns det ju fler som är som jag absolut inte har några problem med – och jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på det. Förrän nu, i någonslags tankekedja som bubblade upp efter att ha läst min rapquiz-lagkamrat Nicholas krönika i Nöjesguiden idag.

Krönikan är rubriksatt “Drake är feminist” och det… är rätt uppenbart inte sant, och det säger nästan Nicholas själv i texten. Jag kan tänka mig att det är en medveten provokativ rubriksättning, kanske av någon annan är Nörfen, för att locka till sig (just sådana här) reaktioner. Gott så. Problemet med krönikan är däremot att tesen förs fram att “Drake blottar självtvivel och sårbarhet” och “erbjuder ett alternativ till machokulturen”, att “han sjunger så mycket om känslor och kärlek och inte är ett dugg ghetto”* som något slags unikum i den i övrigt känslokalla och manschauvinistiska hiphopgröten. Samt att detta skulle vara en feministisk gärning.

Hur det ligger till med den feministiska gärningen låter jag hellre andra debattera närmare. Jag skulle däremot vilja stanna vid ämnet Känslor och Rap. För där upptäckte jag nämligen hela mitt lilla finger rakt ner i vad som är problemet jag har med Drake…

Förr i tiden, då telefoner hade sladd och det var farligt att åka till New York och folk brydde sig om hockey-VM, då debatterades det om gangsterrappens ansvar och en hel musikgenre inom hiphopen föddes fram där främst medelklassmän, varav en överraskande stor del även den gången var från Kanada, rappade om samhällets ansvar istället. Vissa hade dreadlocks i skägget och kom från Västerås, andra hade universitetsexamen och var kompisar med Mos Def. Konsensus rådde hur som: rappar man om pistoler kan man inte ha någon politisk analys. Stop the violence in hiphop, why-ououou.

Naturligtvis är ingenting någonsin så enkelt, och att rappa om pistoler är förmodligen betydligt mer politiskt än att de facto inte göra det – i alla fall i ett samhälle där pistoler och våld är stora samhällsproblem.

Att mena att Drake rappar och sjunger om känslor, till skillnad från övrig rap, är att hamna i samma fallgrop. Eller i alla fall göra klart att man inte riktigt ser skogen för alla träd. För menar man att vanliga rappare inte rappar om självtvivel eller sårbarhet så kan inte ha hört samma Waka Flocka Flame som jag har hört. Man kan inte ha hört samma Young Jeezy. Man kan inte ha hört Z-Ro, eller Gucci Mane. Eller The Game, eller Ghostface Killah, eller Cam’Ron. Eller någon alls av de rappare jag gillar och lyssnar på. Och det är ju synd.

För att någonting ska vara riktigt bra ska det inte bara handla om en känsla – känslan ska förmedlas.

Och jag lyssnar mycket hellre på rappare som rappar med känslor, än rappare som rappar om känslor.

 

* ok, 1: känslor och kärlek ? ghetto? huh? 2: drake är kanadensisk medelklass, det däremot, ? ghetto

BONUS: bildgooglingen “emotional rapper” resulterar i en stor majoritet bilder på drake.

Come Home With Me — the P.A.P.P.A.L.E.D.I.G. mixtape

Hej!

Dags att tillfälligt väcka ett dött internetfenomen, “bloggen”, genom att försöka göra en klassisk latmans-intervju med mig själv, och gå igenom det här mixtapet spår för spår och förklara vad just den och den låten gjort för att få äran att medverka. Är ni med mig? Förmodligen inte, eftersom jag skriver på en “blogg” som inte har skrivits på sedan mp3:or hette stenkaka.

1. intro
Det är viktigt att man har ett intro, hur ska man annars förstå att mixtapet börjar?

2. ansiktet – x (blockflöjtsorkestern halvfärdig ena halvan drog till berlin remix) preview
Den här remixen påbörjades nån gång förra århundradet när låten i fråga fortfarande var aktuell. Orginallåten har jag ärligt talat rätt svårt för, men den här remixen blev kul tycker jag. Tyvärr drog alltså den andra halvan av Blockflöjtsorkestern till Berlin för att leva någonslags semiironiskt reklamstekarliv, och kanske knarka. Så remixen blev aldrig färdigställd. Men om ni tänker er att den fortsätter lika episkt, och med mer fläskig synt efter ett tag, då fattar ni va?

3. trouble feat. gucci mane – hustle & ambition
En sån här monsterkombo är ungefär allt man behöver på ett mixtape. Jag funderade ett tag på att inte lägga in några fler låtar efter den här, utan bara loopa den här i 40 minuter. Fan, varför gjorde jag inte det?

4. katie got bandz – i need a hitta
Chicagos Chief Keef är det nya hoppet enligt det lilla smala internetbloggarhiphopinternet, som alltså ställer sig i kontrast mot det stora breda internetbloggarhiphopinternet som hypar folk som Drake och Slaughterhouse, vilka nu det är. Och Chief Keef är väl kul, men de som är riktigt kul är tjejerna som han hänger med. Egentligen ville jag ha med en låt med rapparen Shady, som har gjort den här videon. Där rappar Shady på vad som ser ut som en skolgård, och hon och hennes kompisar står och skrattar och dansar lite till musiken och rappar lite och allt ser rätt oskyldigt och gulligt ut till en två meter lång tjej som ser ut att ha en lätt släng av downs syndrom drar fram en handpistol, fortfarande småskrattandes, och dansar vidare. Sen har plötsligt alla vapen i händerna. Den tjejen är Katie Got Bandz, som inte bara har ett strålande rappnamn (till skillnad från Shady) utan också en hit med låten “I Need A Hitta”.

5. sasha gohard feat. chief keef – it’s a drill
Sasha Gohard är en annan rappare från samma gäng. Hon har släppt ett helt mixtape, som heter Glory Girl, och verkar vara den av Katie, Shady och sig själv som hittills har gjort mest grejer, och kanske också är den stabilaste rapparen av de tre. På den här låten gästar Chief Keef, även om det låter lite som om det är Sasha som gästar och Chief Keef som äger låten. Jag gillar pianoklinket. Hela det här gänget verkar vara mellan 14 och 17 år gamla, förresten.

6. sasha gohard – sasha she go hard Hon har ju också, likt Katie Got Bandz, ett typiskt bra googlingsbart rappnamn. Man kan dessutom göra låtar på det vilket borde vara ett framgångskoncept, tycker jag.

7. fat trel – trel got em laughing
Ett annat framtidshopp är Fat Trel. Han är lite äldre än Chicago-folket, i Sverige skulle han varit myndig. Han är från Washington. Han är lite fet. Han är lite rolig. Han är riktigt bra. Här har han fått folk att skratta. Låten är från hans tape “No Secrets”. Hans senaste “Nightmare on E Street” är också helt klart värt att titta närmare på. There is Lex Luger on there. Men den här låten är producerad av Trels inhouseproducenter Basshedz.

8. action bronson & riff raff – bird on a wire
Det är inte lätt att vara vit, rappare och trovärdig. I videon till Bird On A Wire rullar herr Action runt med två blunts konstant i händerna, och Riff Raff ser ju ut såhär. Hur som helst rimmar Action Bronson “leave the party with your daughter” med “karate in the water” vilket är kul. Och Riff Raff, som man ju lätt tror är på skoj, rappar riktigt bra han också. Och Harry Fraud, som har producerat, är ju ett namn att hålla koll på. Han finns naturligtvis med på nya Fat Trel-mixtapet också, till exempel.

9. dirty red – ridin’ through the city
Om du är en rappare från Atlanta som öppnar din nya singel med att rappa “I’m just ridin’ through the city/with my head to the ceiling/tryin’ to cath that feelin’/off instrumentals” så lyssnar jag. Snygga Outkastparalleller är snygga.

10. chamillionaire – lets get that
Den här låten föranleddes av en fascinerande historia sociala medier. Det är nämligen så att Chamillionaire, som ni kanske kommer ihåg från den gamla succégruppen Paul Wall & Chamillionaire, har släppt ett nytt tape där han låtit sina fans bidra med beats. Dock uppstår stor förvirring när två olika twittrare, carmil847 och IamDCmusic påstår att det är de, oberoende av varandra, som producerat låten “Let’s Get That”. Det blir en twitterfest när man försöker gå till roten med vem som egentligen är upphovsmannen. Den ene skickar en video på hur hans fil ser ut icke-utrenderad, den andra skickar orginalfiler från 2009. Man dör av spänning. Till slut vaknar en tredje twittrare, DizzyBeatz, och menar att det de facto är han som är upphovsmannen till beatet. Det visar sig också stämma, då han sålt beatet till en sida som heter “Prime Loops” varifrån de andra två laddat ner beatet och sedan sålt det vidare. Rafflande! Hur som helst oerhört spännande och man kan tycka att beatet åtminstone lite grann påminner om en lila hitsingel från 2005.

11. ice feat. ken – superfräsch
Sen blir det svensk rap! Den här låten är superkort. Men kul.

12. stockholmssyndromet feat. chapstahman, c.u.p. & on-ree – har ni fest eller?
Stockholmssyndromet kan vara det mest intressanta i svensk rapvärld just nu, och jag önskar att jag hade den här låten i vettigare version än med DJ Black Moose gormandes mitt i den. Men det har jag inte. 13. näääk & nimo – backa bak Det finns ingen svensk rappare som kan matcha Näääks flow. Här kommer han till sin fulla rätt, en aggressivt snabb låt som känns långsam — perfekt. Jag har aldrig riktigt blivit såld på Nimo Cheebs tidigare, men så han flyter här herregud. Det är tydligen i grund och botten en “version” på den här låten, som jag aldrig hört.

14. grillat & grändy feat. ison – vafan händz?!
Vafan händz?!

15. allyawan – ljög för mig
Det är nåt med samplingen i den här låten, den lilla smygande oooh-uuuh-åååh-ah, som liksom gör det för mig. Fattarnivadjagmenar?

16. prgz – forgive, forget
Man måste ha Alabama med. PRGz, denna sorgligt underskattade rappgrupp. Det här kan vara den finaste mysrapplåten som släppts. Den här låten är det visserligen bara Mata som rappar på, Jhi Ali hörs i alla fall inte. Från skivan Born 2 Ball, som jag tycker du ska införskaffa. Trots att omslaget, av någon helt outgrundlig anledning, är en jävla QR-kod? Tack och hej!

Det enda rätta

Demokrati är en spännande samhällsordning, eftersom den är det, vad man hittills kunnat märka, som fungerat klart bäst — trots att den samtidigt innebär att det alltid blir fel beslut som tas. Majoriteten har alltid fel, det lärde jag mig av min gamla mattelärare Nathan, som sedan bevisade tesen empiriskt genom hela gymnasiettiden.

Det står med oönskad tydlighet klart idag.

Igår valde majoriteten inte ens fram en majoritet. De valde fram något annat.

För fyra år sedan fick de nästan 3% i riksdagsvalet — på den tiden alla fortfarande är överens om att de var omogna, ostrukturerade och hade nynazister i ledningen. För att sätta det i ett, i mina ögon, än värre perspektiv: SD fick 2,93% av rösterna, eller 162463 röster. Feministiskt Initiativ fick 0,68%, eller 37954 röster. Med andra ord tyckte 2,25%, eller 124509 personer, fler av svenskarna att det var enklare, bekvämare, eller rättare, att kalla sig rasist än att kalla sig feminist. Det är alltså ungefär lika många personer som det bor i Jönköping (årskiftet 09/10). Eller ett annat exempel, ungefär alla som bor i Jämtland.

Det tyckte jag då var oerhört obehagligt, och idag är de mer än dubbelt så många.

Fler människor än vad det bor i Dalarna tycker idag att SD är det parti som bäst representerar dem.

Fler människor än vad det bor i Sveriges tredje största stad röstar på Sverigedemokraterna. Ungefär tre gånger fler än de som föddes förra året lade medvetet en lapp med Sverigedemokraterna i valkuvertet till riksdagen inför gårdagen.

Jag försöker sätta siffror på hur många det är för att jag ska kunna förstå hur många det är. För det är många, det är oerhört många, och det är en röst som man inte kan ignorera. Man behöver definitivt inte bejaka den genom att ge den något inflytande — rösten har ju fel. Det inser vem som helst med empati. Men rösten kommer någonstans ifrån, och det är ursprunget till rösten vi måste lokalisera för att kunna göra någonting åt situationen.

Rösten kommer inte sluta skrika bara för att vi ignorerar den och tittar åt något annat håll. Rösten kommer inte försvinna för att det ena politiska blocket beskyller det andra för att inte ta ansvar. Rösten kommer inte försvinna för att vi sätter den i karantän, eller försöker straffa ut den.

Rösten kommer ur en desperat situation, ur otrygghet, ur osäkerhet, ur rädsla. Det finns ett skäl till att rösten kommer till oss.

Vi har nämligen alla förutsättningar att trösta, kanske hjälpa genom att erbjuda en trygg famn.

Vi måste erbjuda Sverigedemokraterna en varm och trygg famn, eftersom därifrån de kommer verkar ha de det svårt. De kanske inte förstår våra värderingar eller vår kultur, vi delar kanske inte samma värdegrund just nu, men det är då vi måste erbjuda vårt välstånd, vår kultur– och kunskapsrikedom och låta dem bli en del av vårat samhälle ändå. Vi får utbilda dem där de saknar kunskap, vi får assistera dem där det finns sjukdom, och vi kanske till och med kan erbjuda dem lättare arbete så de kan betala skatt och göra rätt för sig.

Bara vi tror på vår förmåga så kommer det lösa sig.

Kollektivets kraft

Äntligen!

Det är inte ofta jag känner så inför politiska utspel, men det här är fantastiskt. På DN Debatt, en slags pappersversion av Newsmill, skriver Ilija Batljan och Carin Jämtin om det vi stockholmare tycker är viktigt och prioriterar i en artikel, helt seriöst kallad »När ska vi Stockholmare få tid att älska och skratta?«.

»Vad innebär ett rikt liv för dig?« börjar artikeln, och sedan får vi också reda på vad det innebär för oss. Möjligtvis en smula överraskande verkar det handla mycket om att kliva omkring utan fotbeklädnad på sommarängar. Problematiken i det ligger ju naturligtvis i hur vi hanterar vår tid.

»Hur — hur hur hur i hela vida världen? — ska vi hinna kunna traska runt barfota ens lite grann?« undrar man då naturligtvis. Det är nämligen så att vi stockholmare tillbringar all vår lediga tid — när vi egentligen borde kunna springa strumplösa på sommarängar — i tunnelbanan.

Lösningen ligger naturligtvis där ju en vanlig knegare sist skulle leta, och vartill vi behöver knivsluga politiker — i själva problemet! Om socialdemokraterna vinner valet skall det minsann hända grejer där grejer behöver hända: i tunnelbanan. En hel radda förslag levereras, det ena mer nydanande än det andra! Tänk, de föreslår en kemtvätt i tunnelbanan! Vad kommer härnäst? Pressbyrån?

Men, förslaget som flest människor a.k.a. medier naturligtvis nappar på är ju tunnelbanebutlern.

Jag har aldrig hört något intressantare vallöfte, någonsin. Någonsin någonsin? Någonsin någonsin. Självklart vill jag ju ha det självklara, butlern väntandes med ett glas finare champagne på en liten silverbricka och en min av kylig avsmak. Jag vill att butlern viskar ett par korta ord om vilka som är vilka av de jag tydligen stämt möte med, och hur reservplanen är ifall vi behöver fly. Jag vill att den ackompanjerande Aston Martin:en står välsmord och uppvärmd utanför. Jag förväntar mig att vilken besvärlig knipa jag än råkar hamna i, finns min butler där för att rensa upp, utan att röra en min.

Jag föreställer mig att min tunnelbanebutler har jobbat i min tunnelbanefamilj i generationer, och på ett sätt fungerar som min riktiga tunnelbanefar, eftersom min verklige tunnelbanefar jobbade så mycket under min uppväxt att jag bara hade min tunnelbanebutler att se upp till som tunnelbanefadersgestalt.

Och med lite tur kanske till och med tunnelbanebutlern kan se till att tunnelbanepoliserna inte hotar med omotiverade drogtester?

Det som framförallt gör idén så välgjuten är att den på något sätt känns så ordentligt förankrad i socialdemokratin. Det är något med arbetarepartier, facklig verksamhet och butlers som alltid gått hand i hand i min värld.

Frågan är bara hur det skall finansieras. Jag ger bort ett förslag, helt gratis: Låt oss finansiera det likt ROT– och RUT-, och kalla det för SLUT-avdraget.

Det enda orosmolnet som kvarstår är att jag är lite, lite, orolig att det hela kommer sluta med att det var tunnelbanebutlern, i tunnelbanebiblioteket, med tunnelbanespisjärnet, som var mördaren.

Det enda kungahuset jag respekterar är UGK

Jag vill verkligen inte kasta fler vedträn på den här elden, men det går verkligen inte, på inget sätt, att komma undan det. Inte om man bor i Stockholm, och gillar att vistas utomhus, i alla fall. Eller om man råkar titta åt någon slags mediakran, vare sig det är statligt finansierad television, reklamfinansierade magasin eller nåt program om sex och samlevnad på p3.

Eller, om man nu råkar vara sådan, på något annat sätt gillar att ta sig igenom vardagen med ögonen öppna.

Det ironiska i det hela är att det handlar om ett evenemang för sådana människor som verkar vilja ta sig igenom vardagen blundandes.

Någonstans är det ju lite motsägelsefullt att levandes i ett demokratiskt samhälle, skilt från kyrkan, hylla ett statsskick som går tillbaka till feodaltiden och som menar att makten inte bara tilldelas av en högre makt — en Gud av något slag, utan också är på livstid och går i arv.

Detta är ju dock självklarheter, även för monarkins supportrar. De svarar med att rycka på axeln, mumla något oklart om fördelarna för turistindustrin och springer ner till Skeppsbron, viftar med flaggor och tycker att det är romantiskt.

Det är sådan självklar människoplågeri att föda in en människa i en sådan familjestruktur. Kändisbarn får åtminstone knarka — prinsar och prinsessor får inte ens vara utsvävande i sin sexualitet. Kungen, drottningen, prinsen och prinsessorna är inte längre människor, de är lite som cirkusdjur, man plockar fram dem och tittar på dem, beundrar dem, och låtsas att de inte mår dåligt. Men argumenten biter inte.

Det är lite som med Sverigedemokrater, det går inte att motarbeta dem med logik eftersom deras motiveringar från början inte är logiska.

Men! Det finns numera hopp för oss demokrater och republikaner.

Dels så är det ganska tydligt att den svenska monarkin kommer gå under av sig själv. Kronprinsessan Victoria är ju allmänt ansedd som den empatiska och smarta i familjen, den så att säga skarpaste kniven i monarkilådan. Men, den verkar vara en ganska slö sådan ändå — valet av denne gymnastikentusiast, med 0.1 som högskoleprovresultat, tyder ju på vilken nivå av intellektuellt motstånd man lägger sig på. För att fortsätta med köksredskapsmetaforerna är det bara smörknivar kvar i lådan.

Relationerna mellan kungahuset och Mannen På Gatan skaver redan i fogarna, sen Kungen valde en drottning — som var utlänning! Och vägrar prata svenska! — som inte riktigt överrensstämde med gängse uppfattning om hur det skulle vara. Tänk hur kungaparet benämns i allmäna ordalag: Kungen och Silvia. Inte Gustav och Silvia, inte Kungen och Drottningen. Nej, Kungen — vår Konung! — och Silvia.

Men förutom det, så har man ändå liksom ryckt på axlarna. Han är ju rätt charmig, den där Kungen. Säger fel ibland, feströker, gillar att köra bil fort. Är lite som folk är mest! Förutom att hans socialbidrag är några miljoner över alla andras då. Och så länge inte Expressen och Aftonbladet rapporerar om hans älskarinnor (eller Drottningens alzheimer) så kan man titta på fasaden, cirkusdjuren, nationsprydnaderna.

Undersökningarna visar att stödet för monarkin puttrar fram på strax över majoriteten, möjligtvis något sinande, men ingen panik. Då bestämmer man sig för att ett publikt giftermål mellan två ocharmiga douchebags är precis vad man behöver!

Sagt och gjort, man utannonserar giftermålet, ger de förlovade tu halva Hagaparken, och stänger av Stockholms innerstad i två jävla veckor.

Jag tror inte man kan göra monarkin en större otjänst, i alla fall så länge logiska argument inte biter.